Med jet lag – för det är mitt jobb

sleepless in buared.

kapten ar redo att flyga.
dansk lunch, pa kastrup.

en nitisk javla fransos har rattat menyn (och jag har ju sagt forut att jag tycker att fransoser ar pretentiosa trakmansar...)

hong kong konst.

hong kong kost (notera hur den lange vitingen fick tva ol).

framme i filippos och manila hos min van sherad.

Jag bodde i Buared sista natten i Sverige. Självklart kan även en rutinerad resenär bli nervös och få sömnsvårigheter. Som jag fick. Sömnsvårigheter alltså. Sömnsvårigheter är aldrig bra, men jag har egentligen inget tips om hur man skall komma runt denna folksjukdom kallad resmage/resenerver, med mera. Jag roade mej istället med att se film och skriva. Sånt gör ju jag, alltid, ju.

Mamma körde mej till flyget. Sånt gör mammor, speciellt för deras snart trettio år gamla söner. Sönerna kommer ju alltid vara söner, och så vidare. Men jag drar gränsen vid att hon får tvätta mina kläder och laga min mat, eftersom jag ju inte är en italienare, ju.

Det första jag förstod på sas-flyget var att piloten var dansk. Jag menar, danskar, världen största njutningsmänniskor, och om jag ska flyga vill jag inte att piloten ska vara en njutningsmänniska. Jag vill att piloten ska vara en pliktmänniska, en arbetsmyra, som lägger sej i tid och gör sin pilates. Dessutom är sas det snålaste flygbolaget i världen. Och det är ju inte konstigt att dom inte bjuder ens på kaffe, när dom måste betala en dansk som säkert vill ha betalt i danska kronor. Bättre hade det då varit med en luthersk, underbetald svensk, ju.

På Hong Kong Airport hade alla toaletter en liten vithårig gubbe som städade. Jag dricksade vid varje toabesök som sej bör. Jag var i Hong Kong i sex timmar och det blev ju ett antal toabesök under den tiden, på grund av alla kinesiska öl, om inte annat. Och ett antal Hong Kong-dollars senare insåg jag att det var samma vithåriga gubbe som jobbade på alla toaletterna, han bara gick runt. Dessutom försökte han tydligen pricka in mina toabesök så att han kunde få dricks, den beräknande jäveln. Sen berättade min kollega, Sherad, att det inte är brukligt att dricksa toakillen i Asien. Det är tydligen en europeisk grej. Men om man kan utnyttja den vite killen i skägg, så utnyttjar man ju honom, ju.

konsten att bekanta sej med rosewood

det här är mitt sista resetips för den här gången. resan är nämligen abrupt avslutad, precis som sist jag reste till afrika.

min bror kom till nairobi som planerat och jag mötte upp honom på jomo kenyatta international airport. samma dag begick vi förstaklass på tåget till indiska oceanen. indiska oceanen var fino och jag gjorde såna där saker som jag sällan gjort i afrika förr. relaxade, snorklade och dom grejerna. jag har alltså sett clownfiskar, barracudor och lejonfiskar in real life. det var en cool upplevelse, i ordets rätta bemärkelse. barracudan var lite läskig dock när den attackerade och så, men jag överlevde djurlivet.

vi begick således förstaklass tillbaka till nairobi efter en dryg vecka vid kusten. (det var för övrigt en jävligt svart och ironisk upplevelse när en av alla de beach boys, som hänger på stranden och kränger skit till turister, kom fram till oss halvt ihjälsvulten och med hepatitgula ögonvitor, och sa 'welcome to paradise'.)

tågresan tar drygt tolv timmar, och oftast längre tid eftersom det är afrika och inget funkar. bror och jag delade kupé och på natten vaknade jag av ett trängande behov i blåsan. jag drog på mej byxor och sprang ut i korridoren, där jag upptäckte att tåget stod still. en fullkomligt klar fullmåne sken över savannen. vi väntade väl in ett annat tåg eller nåt sånt. utanför toletten stod tre tågpoliser, såna där uniformerade typer som åker med tågen och ska bevara säkerhet och ordning. dom bad mej i alla fall att följa med av tåget. jag sa att jag bara skulle gå på toaletten. då lyfte dom av mej från tåget och började slå sönder mej med sina batonger.

dom kenyanska polisbatongerna är av rosewood, ett av världens hårdaste träslag. läkaren i nairobi som sydde ihop mej sa att 'ja, sån är ju polisen här, och det var ju tur att dom inte spräckte skallen på dej i alla fall'.

när dom hade misshandlat klart mej tog dom alla pengar som jag hade i fickorna. bror vaknade när jag kom tillbaka och lite lätt chockade somnade vi till tågets dunkande, när det väl började rulla igen.

på morgonen knackade det på dörren. då var det polisen, nu i civila kläder, som ville ha lite socker för att dom inte skulle ringa nairobi och anmäla mej, för jag vet inte vad. eftersom vi inte ville ha en patrull väntandes i nairobi fick vi helt sonika pynta igen.

vi kom fram till nairobi och stack, fort som fan, från stationen. vi ville ju inte riskera att snuten skulle vilja ha ytterligare socker för nåt. det var ett par dystra dagar i nairobi innan bror for hem. när han väl hade farit kände jag verkligen hur ohållbart det skulle va för mej att hänga runt i nairobi innan alex skulle komma. jag hade nog inte klarat av det helt enkelt. så jag ringde sos international och fick en biljett hem samma dag. jag tror handläggarna på sos international snart kommer skicka rabattkuponger till mej. nåt i stil med 'bli misshandlad i afrika tre gånger och få den fjärde hemresan gratis'.

nu begår jag västkusten och slickar mina sår.

konsten att regissera

faktumet att jag inte kan lagga upp bilder stor mej just nu. under hela inspelningen har innocent, 12 ar, som spelar en av huvudkaraktarerna, haft min digitalkamera. och jag kan ju saja att han har tagit bilder som jag aldrig skulle kunnat ta. pa alla andra. dar dom ar avslappnade och roliga. sa fort jag plockar fram kameran stelnar alla till och blir nervosa over att prestera infor vitingen.

inspelningen har handlat mycket om att vanta. dock inte pa skadespelare och crew den har gangen. jag var oerhort tydlig med hur jag skulle reagera om folk kom sent. sa det har ingen gjort. jag tror jag skramde skiten ur dom. daremot har jag vantat pa regn. det ar nog inte en smart ide egentligen att film i uganda under de 'blota manaderna', som det kallas har. men att filma under de 'torra manaderna' hade inneburit en langsam och plagsam dod. det har varit valdigt jobbigt som det varit att sta under solen och forsoka koncentrera sej pa vad som hander framfor kameran, samtidigt som huden brinner. jag ar just nu bonnebrannan personifierad. min bror kommer skratta gott nar han kommer.

jag har ocksa vantat pa myndigheter. tack vare auktoriteter har jag varit tvungen att tanka om flera scener. vilket pa manga satt varit bra. jag tror i regel pa impuls och att ga pa ens forsta ide, men flera av mina scener har blivit battre av att jag fatt skit av polis och militar. till exempel blev vi utsparkade fran tagstationen av en galen polisofficer. vi hade tillstand fran den lokale ordforanden. ett speciellt system man har har i uganda, med ett stort natverk av lokala ordforanden, typ borgmastare for alla stadsdelar och byar, samt en javla massa radgivare. men polisen tyckte inte att vart tillstand var nog. sjalvklart ville han ha en liten muta, och jag hade garna mutat honom for att fa ta en sista tagning (vi var namligen nastan klara redan nar han dok upp). men han var alldeles for dum for att nagonsin komma fram till den punkt da jag kunde ge honom lite socker. han ville liksom inte lyssna. sa vi fick packa ihop. och jag ber till gudarna att de tagningar jag hade hunnit fa dittills kommer vara nog.

annars tvingade militaren mej att byta inspelningsplats ett par ganger. och det blev nog battre, faktiskt. en positiv sak med att filma i en region dar det inte varit fred i mer an max ett ar.

att arbeta ihop med tadej har varit fantastiskt. slovenen ar ju dokumentarfotograf i grunden och jag tror att hans oga i kombination med ett valplanerat bildmanus och varit en mycket intressant kombination. han ar van vid att ta schyssta bilder med bara nagon hundradels betanketid. nu hade han en vecka pa sej att titta igenom bildmanus, och vi satt manga kvallar och diskuterade igenom alla tagningar, bild for bild.

men jag befinner mej i den gamla vanliga situationen idag. du vet: tank om allt ar skit och jag inte vet vad jag sysslar med, vad gor jag da?

just nu ar jag tillbaka pa backpacker's i kampala och ror mej ikvall vidare till kenya, medelst flyg. bussturen tar man inte for manga ganger under ett ar. i nairobi ska jag omedelbart hamta ut och bekrafta min tagbokning till kusten. alla nummer jag fick till tagbokningen fungerade inte. sa jag fragade en danska vid namn josefine, som jag sprang pa i uganda, om hon kunde boka biljetterna at mej nar hon passerade nairobi pa hemvagen. det kunde hon. hon har sms:at och sagt att allt gick fino. men arligt talat tror jag inte pa sana saker som tur langre. jag tror pa att bokningen fungerade i den stund da jag star med biljetterna i handen.

min bror och jag ska fara forsta klass, med egen kupe och 'all inclucive' for endast $US50, hela vagen till mombasa och indiska oceanen.

konsten att tänka till

det slog mej att jag ju kan ta med mej min resedator till internetcaféet och koppla upp. så istället för att sitta och svettas framför en dator med engelskt tangentbord, svettas jag framför ett svenskt. kanske lite mer lättläst i alla fall.

helgen passerade och med den ett försök till att vara lite ledig, innan inspelningsveckan. att vara ledig är en konst i sej. något jag har väldigt svårt för. kanske för att jag börjar tänka när jag inte sysselsätter mej. och i lördags började jag tänka. och jag tänkte på kommande projekt, och det är väldigt dumt när jag ju nu har ett pågående projekt. jag blev lite stressad och fick lugna mej med att göra en lista. listor är bra. och dåliga. med en lista kan man se vad man har hunnit göra. men också vad som finns kvar. jag fick till en ganska lång lista. försöker låta bli att tänka mer på den. under den kommande veckan.

och inspelningsveckan är alltså här nu. en inspelningsvecka börjar inte nödvändigtvis med inspelning, som många dödliga tror. inspelningsveckan börjar med mer och fler förberedelser. min fotograf tadej zindarcic, som kom till uganda i fredags, och som kommer till gulu idag, blev förskräckt när han hörde att vi inte ska börja filma innan onsdag. han är nitisk och ambitiös och vill dra igång omedelbart. 'men tadej', sa jag. 'först måste ju du och jag synka'. det hade han tänkt på, men inte så mycket egentligen. han blev glad att han nu får två dagar att synka innan inspelning.

dom andra jag ska synka med är erick och innocent. vi synkar ganska bra, men på repet i fredags var dom lite loja och jag förstod inte varför, och blev lite frustrerad. jag diskuterade det med geoffrey som sa att dom kanske inte ätit nåt den dagen. 'javisst, fan! jag är ju i afrika...' och skrev om vårt schema till att börja alla dagar med frukost/lunch.

nåt annat typiskt afrikanskt är solen. solen värmer och bränner. och kommer skapa en hel del fotografiska problem. om man exponerar mot himlen kommer inga ansikten synas i dom skarpa kontrasterna. och om man exponerar mot anisktena, så kommer himlen bränna ut hela bilden. (ett fotografiskt experiment jag testat i tidigare kortfilm, men som inte passar den här.) jaja, jag har ju några nätter kvar innan onsdag, som jag kan ligga sömnlös på.

på tisdag redan far jag vidare, så jag har inte sådär jättemycket tid att lösa eventuella problem på. anledningen till att det blivit tajt i schemat är för att min storebror lajjade till livet lite och beställde en flygbiljett till afrika. 'jag kommer till nairobi den femte, så du måste komma och möta mej!' det blir hans första gång tillbaka på den röda jorden, under den brännande solen, på typ femton år.

sen kommer alex då. och allvaret drar igång igen. men jag skulle ju inte tänka på kommande, under pågående...

konsten att vara tillbaka

tillbaka pa jobbet sen drygt en vecka. mycket har hant dom tre veckor jag inte bloggat pa, saklart. men gulu ar sej likt. och inspelningen kommer narmare med stormsteg, som man sajer.

under den senaste veckan har jag hunnit hitta alla inspelningsplatser och castat mina tva huvudkaraktarer. castingen ar roligast. ocksa i afrika. jag fick liksom ett forslag pa tva pojkar, och sa tog jag en boda till byn dar dom bor och efter en inte allt for lang stunds samtal fick dom jobbet. type casting ar mitt motto. (det syns inte minst pa mina tva senaste kortfilmer, varav en hade premiar pa gbg filmfestival i ar och en hittills bara ar inspelad...)

nu nar castingen ar avklarad har da repetitionerna borjat. mina skadespelare ar i tolvarsaldern. och nar det dyker upp en vit och skaggig regissor som haller pa med ett konstigt projekt, sa kan vem som helst bli nervos. sa i repetitionsarbetet maste jag nu huvudsakligen gora dom avslappnade med mej omkring sej. dessutom pratar vi mycket om manuset. jag har skrivit in en hel del 'suspension', som min regisass caroline sa. och det innebar att en hel del saker ar lamnade bortanfor alla forklaringar. men det ar ju viktigt att skadisarna har ett hum om vilka dom ar, kommer ifran, ar pavag, och sa vidare. sa vi snackar mycket just nu.

jag har ocksa forsokt fa bort alla krav pa prestation. men om den svenska skolan kan vara lite latt oinspirerande, sa ar ugandiskt utbildningssystem inte kant for att uppmuntra barn till fantasi och sjalvstandighet. auktoritet ar honnorsordet, precis som inom nagra svenska partier, utan att namna att det ar folkpartiet jag syftar pa. i vilket fall som helst har det varit svart att fa barnen att ga igang pa och fantisera kring karaktarerna som dom ska spela. dom var oerhort radda att saja fel, aven om jag gang pa gang envisades med att papeka att det inte fanns nagra ratt eller fel. jobbigast blev det nar caroline rakade ge ett forslag pa forklaring till filmens handling. da adopterade barnen det forslaget och det kravdes mycket overtalning for att dom skulle glomma vad hon sagt. men tre dagar senare ar alla i alla fall mer avslappnade med varanda. och barnen, erick och innocent som dom heter, borjar bli mer lekfulla infor det kommande arbetet.

sa jag ligger inte somnlos pa grund av skadespelarna. nu ligger jag somnlos pa grund av visuella losningar. min kare produktionsledare geoffrey lyckades forlagga dom komponenter jag hade haft med mej fran sverige som skulle anvandas for att bygga en dolly pa rals. det vill saja en inspelningsvagn for mjuka och fina kamerarorelser, for er som inte snackar snacket. sa en stund fick jag tanka om alla akningar som skulle goras i filmen. men geoffrey ar ju produktionsledare och har den uppfiningsrikedom som bara manniskor i ett u-land kan ha, och producerade ett haftigt hemmasnickrat alternativ. akningarna blir av.

manga andra bilder haller mej somnlos och latt pa tokighetens brant. det galler dromsekvenser, etableringar, och annat viktigt for en kortfilm som inte ska ha hela den svenska kortfilmsestetikens fulhet. vi far se. jag kommer antagligen hem med nat som ser precis ut som allt annat, som alla andra...

konsten att ata pocho

det gar inte.

(ugali i kenya, sakert nat annat i tanzania)

mjolgegga som kan vara antingen vitt eller brunt, jattebrunt.

men anda sa ska man prova. men tanken: 'att testa kan val inte skada?' har gett fler manniskor problem och blamarken an tankar som: 'jag ska bara ta en till' eller 'om man star upp och gor det, ar det ingen fara'.

konsten att ha feber

'det ar val sant man far rakna med om man ar i afrika mer an tjugofyra timmar', som min bror sa.

dehydration, som det heter pa engelska. foljden av allt for varma dagar samt slarv med vattendrickandet. dessutom glomde jag ta med mej vatskeersattningstabletter den har resan. dom ar varda sin vikt i guld har. for man kan dricka hur mycket vatten som helst, men om inte vattnet stannar i kroppen sarskilt lange, sa gor det ingen nytta. vatskeersattningen haller kvar vattnet, det ersatter det egentligen inte. salter som binder vattnet, och den grejen.

att ha feber ett dygn ensam pa ett hotellrum i afrika skrattar man inte at. istallet kanner man sej ganska liten och skor. jag sov inte mycket natten da febern satte igang. konsten att ha feberdrommar kraver nastan sitt egna resetips. jag lag mest och lyssnade pa en arg hund och vid femsnaret satte boneutroparen i den narliggande mosken igang. vanligtvis brukar det vara ett noje att vakna upp den korta minuten till den vackra sangen. men det var det inte den har natten. dessutom jobbade fel kille i minareten den natten, sa sangen var inte sa traffsaker.

nar staden vaknade vid sex pa morgonen och jag svettig och angestfylld vaknade upp till ljudet av stolar som drogs over kakelgolvet pa hotellets innergard, da ville jag do. sen mindes jag med ens att jag tagit med mej apotekets oronproppar. jag tror dessa raddade livet pa mej, eftersom de lyckades stanga ute en ratt hogljudd konferens. och jag sov gott hela dagen.

och ja, allt viktigt man ska ta med sej kommer fran apoteket; oronproppar, mygga, sololja, panodil, dimor(!), plaster, vatskeersattning. allt framlagt av en odmjuk apotekare dar hemma om man berattar vart man ska.

igar ville jag sjunga: 'lange leve monopolet!', nar oronpropparna var pa plats.

man kan ocksa ta med sej malariaprofylax, om man ar san. men det rekommenderas mest till sma flickor med flator. det mesta kan man annars vaccinera sej mot. och det man inte kan vaccinera sej mot skyddas bast av kondom, som billigast ocksa inhandlas pa apoteket.

runt fem pa eftermiddagen vaknade jag, hungrig. men utan matlust. tankte jag kanske skulle gora bast i att stoppa i mej nagot. salt och sant, som sagt. jag gick ut pa gatan och kopte ett paket kex. sen gick jag in till hotellbaren och bestallde tva kokta agg. jag fick vanta i en timme, lite drygt. och jag undrade vilken kock som behover en timme for att koka nagra agg. det basta var att det ena agget liksom maste ha legat over vattenytan, sa halva var geleaktigt. det andra agget hade helt klart kokat i en timme.

medan jag vantade satt den oroade receptionisten med mej vid bordet och ville vet hur jag madde, och sa vidare. i afrika ar feber nat man dor av, sa folk blir i allmanhet valdigt oroade. jag satt dar och berattade om att det inte var sa farligt, men att det komplicerade saker och ting, och att jag dessutom hade tankt aka till kampala for att fixa lite, och nu var tvungen att skjuta upp resan dit. efter ett tag upptackte jag att hon satt med lite uppsparrade ogon och sag oforstaende pa mej. da insag jag att jag suttit dar och pratat med henne pa svenska. da insag jag ocksa att febern inte riktigt var borta an, och att jag inte var tillbaka pa banan.

jag at mina agg. gick upp pa rummet. och sov gott hela natten. med mina oronproppar.

konsten att dricka whiskey

hettan ar nast intill outhardlig. att det regnar lite pa eftermiddagarna gor varken till eller fran, utom att det kanske blir lite mer angbastu over det hela. jag uthardar.

ordet sprider sej och snart ar jag filmregissoren med hela orten. med ett invanarantal som malmo (56% under 18 ar, sa det blir inte svart att hitta skadespelare...). att vara vitingen i hatt som sysslar med roliga saker ar roligt saklart. men det kan ha en bitter eftersmak. speciellt for att sa manga tror att man kommer dragande med hollywood-miljoner. det gor jag inte, sa jag far ta det lugnt, och svara tydligt pa fragor om eventuell anstallning.

castingarbetet ska dra igang om en vecka. innan dess ska jag ha lokaliserat locations for dom olika scenerna och hyrt de flesta av teamet. castingen ar det jag ser fram emot mest. aven om det ar kul att fara runt pa en boda i trakterna och titta pa overgivna fort och tagstationer. problemet ar bara att det ar for gront nu. uganda ar ett extremt frodigt land och det ar sa gront ute att det gor ont i ogonen. risken ar stor att filmen blir ful. om jag inte hittar bra inspelningsplatser. darfor har man en bra produktionsledare, och geoffrey kommer med den ena underbara iden efter den andra om olika platser som ser bra ut. varfor ar det inte bara torrt och javligt, som afrika alltid ar pa aktuellt?

kanske ar det dags att formulera mej kring fenomenet boda-bodas. for det kommer vara standigt aterkommande i den har bloggen.

boda-bodas ar den ugandiska cykeltaxin, som nu mer ar moppetaxi, och som dessutom spridit sej en bra bit over granserna at olika hall. jag sag mangder i kenya och har hort rykten om dom i rwanda. enligt ugandierna sa ar bodas ett nodvandigt ont och alla problem i samhallet skylls pa dessa unga man som hanger med sina polerade moppar i vartenda gathorn. visst ar dom hustlers som forsoker lura dej om dom kan, och vill man roka malawi gold (starkt intoxikerande och illegalt) sa ska man tala med sin narmaste boda-boda. men kora moppe kan dom. med vinden i haret och livet pa en skor trad far man som en idiot genom trafiken. men fram kommer man. eller har jag gjort hittills i alla fall. peppar, peppar, och sa vidare. sag en boda ramla senast igar. damen pa pakethallaren blev inte sa farligt skadad, men valdigt arg.

pratade med en vacker kvinna hemma i sverige pa en knastrig telefon, om alla insekter. det ar alldeles for mycket djur har. senast igar bestamde sej en spindel for att sova lite pa min datorskarm och pa internetcafeets vagg gar en myrstig, nagonstans ifran, nagonstans till. med allergi mot insektsbett gor det livet lite mer spannande. inte sa att jag svullnar igen och dor, men det kliar, blir valdigt svullet och har sej. sa jag kletar in mej i rikliga mangder av apotekets mygga, och ar noggrann med myggnatet nar jag ska sova.

svarare att skydda sej mot ar dock bakteriefloran. whiskeysorten som dodar allt i magen heter bond 7 (starkt intoxikerande och legalt) och kostar typ 30 spann pa ugandiska coop. ett litet glas med detta innan laggdags inte bara somnar man gott pa, utan far en, om inte bra mage, sa battre.

konsten att lyfta tunga saker

dagarna gar.

redan femte morgonen i gulu upptacker jag att jag borjar fa rutiner.

jag vaknar runt 07.00 av att man startar lastbilen som star i granden nedanfor mitt fonster pa sunset hotel. strax darpa vaknar resten av staden och det ar ingen ide att forsoka somna om. inte ens om jag hangt uppe till 02.00 tillsammans med den slovenske fotografen tadej. istallet ruskar jag liv i mejsjalv och forsoker ta en dusch, i kallt vatten, om det finns vatten. jag samlar ihop mej infor dagen, kanske lamnar lite smutstvatt till killen som absolut vill tvatta min klader, och beger mej till hotel kakanyero for frukost. det blir spanish omelette och instant coffee. och om det finns el sa blir det en toast ocksa. men det finns sallan el sa tidigt pa morgonen och hotellet har inte dragit igang sin generator an. sa det blir ingen toast. jag laser och dricker kaffe nan timme. svarstartad.

jag har tagit med min dator till kakanyero, men glomt mitt fickminne, sa jag gar tillbaka hem och hamntar det. istallet satter jag mej pa diana's garden, fortsatter kaffedrickandet. och skriver om manus. igen.

jag ater en tidig lunch pa diana's, eftersom jag inte orkar ga nan annanstans: den afrikanska buffen med ris, sotpotatis, spenat, bonor, cabbage och eventuellt ett kycklinglar. jag brukar hoppa over getstuvningen.

manusskrivandet tar saklart sin portion av energi. och som alla vet ar kropp och intellekt tatt sammankopplat, sa efter lunch tar jag en boda-boda till acholi inn, och gymmet. for rekreation. slitet ar inte riktigt ord nog for att beskriva gymmet, som till och med slar svt:s gym i slitenhet. men undviker man groparna i betonggolvet sa ar tygnderna i alla fall tunga.

jag jobbar lite med axlar och nacke innan jag haller pa att svimma i varmen, femton minuter senare. och bestammer mej for att umgas med den brittiske doktor andy i poolen istallet. andy har redan borjat jobba pa den ugandiska olen, bell, och ar lite val pratglad. och eftersom det fortfarande svartnar for ogonen efter mitt rekordkorta work out-pass, sa ursaktar jag mej och tar en boda tillbaka hem igen.

varmen trycker pa som kraftigast och efter att ha haft ett kort mote med geoffrey pa sunsets balkong, sa somnar jag fran manuset, som jag forsoker lasa om pa det nagot svalare hotellrummet.

jag vaknar av att tadej sms:ar och vill ata middag tillsammans med mej pa bhoma hotel, eller av att nagon kanske hemifran sms:ar och sajer att jag ar saknad. i vilket fall som helst slutar eftermiddagen och kvallen tar sin borjan pa bhoma. dar jag ater tilapia (nilabborre) med ris. tadej och jag diskuterar hur en evenutell affischbild for filmen skulle kunna se ut. och han gillar mina ideer. kanske dyker doktor andy upp, trott och rodmosig och inte alls lika pratglad langre. och suger i tysthet pa sin bell, jag vet inte vilken i ordningen for idag.

mer sakert ar att tre studenter fran gulu university dyker upp; russel, jimmy och justin. vi diskuterar filmen, och framtiden, med ett halvt oga pa matchen mellan liverpool och arsenal. vi forskar kring vem som vill gora vad och hur under filmproduktionen. och kommer antagligen inte fram till nagot, inte ikvall. vi tar det imorgon.

de tre studenterna och tadej vill dra vidare och ta en ol pa corner cafe, och regissoren foljer med en kort stund, men gar strax hem till sunset, sangen och den goda boken.

konsten att anstalla en regiassistent

jag vill borja med att be om ursakt for att jag den narmaste veckorna inte kommer kunna publicera nagra bilder. det ar synd, mycket synd, eftersom jag har tagit manga roliga och larorika bilder. men jag kommer inte ha nagont internetuppkoppling med tillrackligt sug i. tyvarr.

efter mycket om och lite mera men ar jag nu framme i gulu, i norra uganda. och det ar har det kommer handa; filmen.

igar, forsta dagen, borjade projektet med flera moten. den lokala produktionsledaren, geoffrey, skulle briefas. dessutom hann vi med ett manussamtal med flera av de inblandade. jag hann ocksa med anstallningsintervjuer for aspiranter som min assistent under produktionen.

konsten att anstalla en regiassistent i norra uganda ar konsten att vara konstig. det hela tar ju sin borjan i att folk behover jobb. som overallt annars. sen spelar det faktum att jag ar europe och kommer dragandes med ett europeiskt projekt, stor roll. med andra ord har inga ansokande nagot huvudsakligt intresse av att det ar ett filmprojekt som dom soker jobb pa. det gor ju faktiskt ingenting, inte for mej, men det gor det lite knepigare att salla ut. vad som daremot blir komiskt ar nar jag pa mitt alldeles egna satt forsoker salja in min film till de ansokande. nar jag pitchar historien och sedan fyller pa med snack om symbolism och annat arty, nickar alla valuppostrat, vana att lyssna pa idioter. alla forstod val poangen med det hela, men varfor inte gora en riktig film?

produktionsledaren, geoffrey, tyckte det skulle vara bra om regisassistenten ar kvinna, och jag holl med. sa de sokande vara alla kvinnor, i olika aldrar, med olika bakgrund, och olika utbildningar. har tillkom ytterligare ett problem for mej. som man i uganda behover man inte oroa sej sa mycket for att bli ifragasatt av kvinnor. men vad ska man med en regiassistent till om man inte kan ha en dialog? sa jag agnade dessutom en halvtimme av intervjuerna at att poangtera vikten av att fa en sjalvstandig person som assistent. jag forsokte forklara att jag tycker att konsensus ar det varsta som finns. jag vill ha kritik. detta mottogs av en del generade fniss, men det gick hem tror jag.

del 2 av intervjuerna kommer om en vecka. da ska alla ha last manuset och vi ska ha en gedigen diskussion om det. dessutom ger det mej mojligheter att ordna saker som maste fixas innan en assistent anstalls. dessutom ger de alla dessa kvinnor mojlighet att dra sej ur. medans tid ar.

konsten att fixa

befinner mej nu i kampala, uganda.

paskhelgen gjorde till och med de mest myllrande delarna av staden tysta och lugna. nastan inga butiker var oppna, men jag lyckades faktiskt fa tag i ett ugandiskt telefonkort i alla fall.

det ar bra att ha ett abonnemang for da kan du lamna ditt nummer till alla som vill ha det; ugandiska officials, folk hemma i sverige som kanske vill saja hej eller intervjua dej eller som du har andra affarer med, samt kan du lamna ditt nummer till brittiskor pa hotellet som ar nya i stan och som behover restaurangtips.

dom staende tipsen ar masala chaat house pa devington street, for alla som gillar indiskt, the great wall pa kampala road, for alla som diggar kinesiskt, eller mama mia pa speke hotel for alla som har hemlangtan och vill ata pizza, gjord pa samma satt som hemma pa pizzerian i abrahamsberg.

min arbetsvecka borjar med att fixa alla nodvandiga dokument och tillstand for att filma i norra uganda. eftersom filmen ar fiktion och bygger pa skrivet manus sa hoppas jag att antalet kritiska fragor ska minska.

for att bli journalist i uganda kravs forutom 100$US tva passfoton. foton far man bast hos min favoritfotograf pa en tvargata till lumumba avenue. han borjar med att kla upp dej, sa att du gar fran latt orakad turist till latt orakad bussines man. allt for en spottstyver. har du inte slips och skjorta med, sa bistar han garna med ett stor garderob. jag har borjat bara skjorta och slips dagar som dessa, for antalet krangel minskar ocksa med ditt forbattrade utseende.

for de flesta turister ar backpacker's ett vattenhal. ocksa jag bor dar. och jag var tydligen den forsta vita gasten som haft slips. det producerade glada skratt fran personalen som ar van vid vuxna, vita man i kortbyxor och linne (barnklader enligt de flesta ugandier).

nummer tva pa listan ar att fixa ett sakerhetskort fran armen, eftersom det officiellt fortfarande ar krig i norra uganda. men i verkligheten ar det inte sa mycket krig, regeringen vet bara inte var dom ska gora av alla soldater, som skulle bli officiellt arbetslosa utan kriget. sakerhetskortet far du fran en liten lojtnant med storhetsvansinne bakom ett stort skrivbord pa ett litet svettigt kontor. lojtnanten staller en massa halvdumma fragor som liksom ska leda fram till att du ska erkanna att du egentligen ar en spion fran nat stort nyhetsforetag som ska salja ut ugandiska regeringen och vittna om regeringsarmens overgrepp pa civila. fyrtio minuter senare gar man darifran med sitt sakerhetskort och lojtnanten sitter kvar pa kontoret med sitt storhetsvansinne.

nummer tre pa listan blir nog att ta en pizza pa speke hotel.

konsten att overleva nairobi

konsten att overleva nairobi ar konsten att vegetera pa en balkong med

'a cold tusker, please'

och utsikt over en val traffikerad korsning

det ar ocksa konsten att kla sej ratt med skjorta och langbyxor och uttrakad uppsyn, samt att med ett vanligt men bestamt NEJ! avfarda prostituerade, hustlers och fulla danskar

konsten att overleva nairobi ar att fara har ifran och den konsten ar den svaraste. alla vill bort och alla bussar ar darfor fullbokade dom narmaste tre dagarna och da blir konsten att inte forbanna det dyra flyget mellan nairobi och kampala.

konsten blir da istallet att fylla dagarna med projekt; att trycka upp visitkort, spela in boner i mosken och lasa dikter pa ett spoken word-event (som fetkickar alla stockholms dylika).

konsten att overleva nairobi kan vara konsten att inte langta for mycket efter flickan som du nyss kanske traffat dar hemma och som smugglat ner ett foto pa sej sjalv i din planbok och som du inte kan lata bli att titta pa.

hela tiden.

konsten att packa afrikaväskan

före

efter

afrikaresor börjar som många andra resor, i en anonym lägenhet i bromma, så gör även denna resa. och lägg väl märket till hur denna brommalägenhet är tömd på sitt innehåll.

konsten att packa väskan är konsten att inte samtidigt packa ner ditt övriga liv. i samband med min resa gick jag bananas och bestämde mej för att göra mej av med min lägenhet.

detta var en bra idé på många sätt, men på andra sätt ledde det till att jag inte riktigt visste i vilken ordning jag skulle packa vad.

och det hela blev ett evigt upp- och nedpackande, ur och i bananlådor och fjällrävenryggsäckar.

nu

ar i ett toksvettigt nairobi och funderar pa hur mitt forsta blogginlagg ska avslutas. men eftersom varmen tar - och tjugotimmarsresan igar tog - sin tull avslutar jag kort och gott med: this was it