paskhelgen gjorde till och med de mest myllrande delarna av staden tysta och lugna. nastan inga butiker var oppna, men jag lyckades faktiskt fa tag i ett ugandiskt telefonkort i alla fall.
det ar bra att ha ett abonnemang for da kan du lamna ditt nummer till alla som vill ha det; ugandiska officials, folk hemma i sverige som kanske vill saja hej eller intervjua dej eller som du har andra affarer med, samt kan du lamna ditt nummer till brittiskor pa hotellet som ar nya i stan och som behover restaurangtips.
dom staende tipsen ar masala chaat house pa devington street, for alla som gillar indiskt, the great wall pa kampala road, for alla som diggar kinesiskt, eller mama mia pa speke hotel for alla som har hemlangtan och vill ata pizza, gjord pa samma satt som hemma pa pizzerian i abrahamsberg.
min arbetsvecka borjar med att fixa alla nodvandiga dokument och tillstand for att filma i norra uganda. eftersom filmen ar fiktion och bygger pa skrivet manus sa hoppas jag att antalet kritiska fragor ska minska.
for att bli journalist i uganda kravs forutom 100$US tva passfoton. foton far man bast hos min favoritfotograf pa en tvargata till lumumba avenue. han borjar med att kla upp dej, sa att du gar fran latt orakad turist till latt orakad bussines man. allt for en spottstyver. har du inte slips och skjorta med, sa bistar han garna med ett stor garderob. jag har borjat bara skjorta och slips dagar som dessa, for antalet krangel minskar ocksa med ditt forbattrade utseende.
for de flesta turister ar backpacker's ett vattenhal. ocksa jag bor dar. och jag var tydligen den forsta vita gasten som haft slips. det producerade glada skratt fran personalen som ar van vid vuxna, vita man i kortbyxor och linne (barnklader enligt de flesta ugandier).
nummer tva pa listan ar att fixa ett sakerhetskort fran armen, eftersom det officiellt fortfarande ar krig i norra uganda. men i verkligheten ar det inte sa mycket krig, regeringen vet bara inte var dom ska gora av alla soldater, som skulle bli officiellt arbetslosa utan kriget. sakerhetskortet far du fran en liten lojtnant med storhetsvansinne bakom ett stort skrivbord pa ett litet svettigt kontor. lojtnanten staller en massa halvdumma fragor som liksom ska leda fram till att du ska erkanna att du egentligen ar en spion fran nat stort nyhetsforetag som ska salja ut ugandiska regeringen och vittna om regeringsarmens overgrepp pa civila. fyrtio minuter senare gar man darifran med sitt sakerhetskort och lojtnanten sitter kvar pa kontoret med sitt storhetsvansinne.
nummer tre pa listan blir nog att ta en pizza pa speke hotel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar