konsten att dricka whiskey

hettan ar nast intill outhardlig. att det regnar lite pa eftermiddagarna gor varken till eller fran, utom att det kanske blir lite mer angbastu over det hela. jag uthardar.

ordet sprider sej och snart ar jag filmregissoren med hela orten. med ett invanarantal som malmo (56% under 18 ar, sa det blir inte svart att hitta skadespelare...). att vara vitingen i hatt som sysslar med roliga saker ar roligt saklart. men det kan ha en bitter eftersmak. speciellt for att sa manga tror att man kommer dragande med hollywood-miljoner. det gor jag inte, sa jag far ta det lugnt, och svara tydligt pa fragor om eventuell anstallning.

castingarbetet ska dra igang om en vecka. innan dess ska jag ha lokaliserat locations for dom olika scenerna och hyrt de flesta av teamet. castingen ar det jag ser fram emot mest. aven om det ar kul att fara runt pa en boda i trakterna och titta pa overgivna fort och tagstationer. problemet ar bara att det ar for gront nu. uganda ar ett extremt frodigt land och det ar sa gront ute att det gor ont i ogonen. risken ar stor att filmen blir ful. om jag inte hittar bra inspelningsplatser. darfor har man en bra produktionsledare, och geoffrey kommer med den ena underbara iden efter den andra om olika platser som ser bra ut. varfor ar det inte bara torrt och javligt, som afrika alltid ar pa aktuellt?

kanske ar det dags att formulera mej kring fenomenet boda-bodas. for det kommer vara standigt aterkommande i den har bloggen.

boda-bodas ar den ugandiska cykeltaxin, som nu mer ar moppetaxi, och som dessutom spridit sej en bra bit over granserna at olika hall. jag sag mangder i kenya och har hort rykten om dom i rwanda. enligt ugandierna sa ar bodas ett nodvandigt ont och alla problem i samhallet skylls pa dessa unga man som hanger med sina polerade moppar i vartenda gathorn. visst ar dom hustlers som forsoker lura dej om dom kan, och vill man roka malawi gold (starkt intoxikerande och illegalt) sa ska man tala med sin narmaste boda-boda. men kora moppe kan dom. med vinden i haret och livet pa en skor trad far man som en idiot genom trafiken. men fram kommer man. eller har jag gjort hittills i alla fall. peppar, peppar, och sa vidare. sag en boda ramla senast igar. damen pa pakethallaren blev inte sa farligt skadad, men valdigt arg.

pratade med en vacker kvinna hemma i sverige pa en knastrig telefon, om alla insekter. det ar alldeles for mycket djur har. senast igar bestamde sej en spindel for att sova lite pa min datorskarm och pa internetcafeets vagg gar en myrstig, nagonstans ifran, nagonstans till. med allergi mot insektsbett gor det livet lite mer spannande. inte sa att jag svullnar igen och dor, men det kliar, blir valdigt svullet och har sej. sa jag kletar in mej i rikliga mangder av apotekets mygga, och ar noggrann med myggnatet nar jag ska sova.

svarare att skydda sej mot ar dock bakteriefloran. whiskeysorten som dodar allt i magen heter bond 7 (starkt intoxikerande och legalt) och kostar typ 30 spann pa ugandiska coop. ett litet glas med detta innan laggdags inte bara somnar man gott pa, utan far en, om inte bra mage, sa battre.

konsten att lyfta tunga saker

dagarna gar.

redan femte morgonen i gulu upptacker jag att jag borjar fa rutiner.

jag vaknar runt 07.00 av att man startar lastbilen som star i granden nedanfor mitt fonster pa sunset hotel. strax darpa vaknar resten av staden och det ar ingen ide att forsoka somna om. inte ens om jag hangt uppe till 02.00 tillsammans med den slovenske fotografen tadej. istallet ruskar jag liv i mejsjalv och forsoker ta en dusch, i kallt vatten, om det finns vatten. jag samlar ihop mej infor dagen, kanske lamnar lite smutstvatt till killen som absolut vill tvatta min klader, och beger mej till hotel kakanyero for frukost. det blir spanish omelette och instant coffee. och om det finns el sa blir det en toast ocksa. men det finns sallan el sa tidigt pa morgonen och hotellet har inte dragit igang sin generator an. sa det blir ingen toast. jag laser och dricker kaffe nan timme. svarstartad.

jag har tagit med min dator till kakanyero, men glomt mitt fickminne, sa jag gar tillbaka hem och hamntar det. istallet satter jag mej pa diana's garden, fortsatter kaffedrickandet. och skriver om manus. igen.

jag ater en tidig lunch pa diana's, eftersom jag inte orkar ga nan annanstans: den afrikanska buffen med ris, sotpotatis, spenat, bonor, cabbage och eventuellt ett kycklinglar. jag brukar hoppa over getstuvningen.

manusskrivandet tar saklart sin portion av energi. och som alla vet ar kropp och intellekt tatt sammankopplat, sa efter lunch tar jag en boda-boda till acholi inn, och gymmet. for rekreation. slitet ar inte riktigt ord nog for att beskriva gymmet, som till och med slar svt:s gym i slitenhet. men undviker man groparna i betonggolvet sa ar tygnderna i alla fall tunga.

jag jobbar lite med axlar och nacke innan jag haller pa att svimma i varmen, femton minuter senare. och bestammer mej for att umgas med den brittiske doktor andy i poolen istallet. andy har redan borjat jobba pa den ugandiska olen, bell, och ar lite val pratglad. och eftersom det fortfarande svartnar for ogonen efter mitt rekordkorta work out-pass, sa ursaktar jag mej och tar en boda tillbaka hem igen.

varmen trycker pa som kraftigast och efter att ha haft ett kort mote med geoffrey pa sunsets balkong, sa somnar jag fran manuset, som jag forsoker lasa om pa det nagot svalare hotellrummet.

jag vaknar av att tadej sms:ar och vill ata middag tillsammans med mej pa bhoma hotel, eller av att nagon kanske hemifran sms:ar och sajer att jag ar saknad. i vilket fall som helst slutar eftermiddagen och kvallen tar sin borjan pa bhoma. dar jag ater tilapia (nilabborre) med ris. tadej och jag diskuterar hur en evenutell affischbild for filmen skulle kunna se ut. och han gillar mina ideer. kanske dyker doktor andy upp, trott och rodmosig och inte alls lika pratglad langre. och suger i tysthet pa sin bell, jag vet inte vilken i ordningen for idag.

mer sakert ar att tre studenter fran gulu university dyker upp; russel, jimmy och justin. vi diskuterar filmen, och framtiden, med ett halvt oga pa matchen mellan liverpool och arsenal. vi forskar kring vem som vill gora vad och hur under filmproduktionen. och kommer antagligen inte fram till nagot, inte ikvall. vi tar det imorgon.

de tre studenterna och tadej vill dra vidare och ta en ol pa corner cafe, och regissoren foljer med en kort stund, men gar strax hem till sunset, sangen och den goda boken.

konsten att anstalla en regiassistent

jag vill borja med att be om ursakt for att jag den narmaste veckorna inte kommer kunna publicera nagra bilder. det ar synd, mycket synd, eftersom jag har tagit manga roliga och larorika bilder. men jag kommer inte ha nagont internetuppkoppling med tillrackligt sug i. tyvarr.

efter mycket om och lite mera men ar jag nu framme i gulu, i norra uganda. och det ar har det kommer handa; filmen.

igar, forsta dagen, borjade projektet med flera moten. den lokala produktionsledaren, geoffrey, skulle briefas. dessutom hann vi med ett manussamtal med flera av de inblandade. jag hann ocksa med anstallningsintervjuer for aspiranter som min assistent under produktionen.

konsten att anstalla en regiassistent i norra uganda ar konsten att vara konstig. det hela tar ju sin borjan i att folk behover jobb. som overallt annars. sen spelar det faktum att jag ar europe och kommer dragandes med ett europeiskt projekt, stor roll. med andra ord har inga ansokande nagot huvudsakligt intresse av att det ar ett filmprojekt som dom soker jobb pa. det gor ju faktiskt ingenting, inte for mej, men det gor det lite knepigare att salla ut. vad som daremot blir komiskt ar nar jag pa mitt alldeles egna satt forsoker salja in min film till de ansokande. nar jag pitchar historien och sedan fyller pa med snack om symbolism och annat arty, nickar alla valuppostrat, vana att lyssna pa idioter. alla forstod val poangen med det hela, men varfor inte gora en riktig film?

produktionsledaren, geoffrey, tyckte det skulle vara bra om regisassistenten ar kvinna, och jag holl med. sa de sokande vara alla kvinnor, i olika aldrar, med olika bakgrund, och olika utbildningar. har tillkom ytterligare ett problem for mej. som man i uganda behover man inte oroa sej sa mycket for att bli ifragasatt av kvinnor. men vad ska man med en regiassistent till om man inte kan ha en dialog? sa jag agnade dessutom en halvtimme av intervjuerna at att poangtera vikten av att fa en sjalvstandig person som assistent. jag forsokte forklara att jag tycker att konsensus ar det varsta som finns. jag vill ha kritik. detta mottogs av en del generade fniss, men det gick hem tror jag.

del 2 av intervjuerna kommer om en vecka. da ska alla ha last manuset och vi ska ha en gedigen diskussion om det. dessutom ger det mej mojligheter att ordna saker som maste fixas innan en assistent anstalls. dessutom ger de alla dessa kvinnor mojlighet att dra sej ur. medans tid ar.

konsten att fixa

befinner mej nu i kampala, uganda.

paskhelgen gjorde till och med de mest myllrande delarna av staden tysta och lugna. nastan inga butiker var oppna, men jag lyckades faktiskt fa tag i ett ugandiskt telefonkort i alla fall.

det ar bra att ha ett abonnemang for da kan du lamna ditt nummer till alla som vill ha det; ugandiska officials, folk hemma i sverige som kanske vill saja hej eller intervjua dej eller som du har andra affarer med, samt kan du lamna ditt nummer till brittiskor pa hotellet som ar nya i stan och som behover restaurangtips.

dom staende tipsen ar masala chaat house pa devington street, for alla som gillar indiskt, the great wall pa kampala road, for alla som diggar kinesiskt, eller mama mia pa speke hotel for alla som har hemlangtan och vill ata pizza, gjord pa samma satt som hemma pa pizzerian i abrahamsberg.

min arbetsvecka borjar med att fixa alla nodvandiga dokument och tillstand for att filma i norra uganda. eftersom filmen ar fiktion och bygger pa skrivet manus sa hoppas jag att antalet kritiska fragor ska minska.

for att bli journalist i uganda kravs forutom 100$US tva passfoton. foton far man bast hos min favoritfotograf pa en tvargata till lumumba avenue. han borjar med att kla upp dej, sa att du gar fran latt orakad turist till latt orakad bussines man. allt for en spottstyver. har du inte slips och skjorta med, sa bistar han garna med ett stor garderob. jag har borjat bara skjorta och slips dagar som dessa, for antalet krangel minskar ocksa med ditt forbattrade utseende.

for de flesta turister ar backpacker's ett vattenhal. ocksa jag bor dar. och jag var tydligen den forsta vita gasten som haft slips. det producerade glada skratt fran personalen som ar van vid vuxna, vita man i kortbyxor och linne (barnklader enligt de flesta ugandier).

nummer tva pa listan ar att fixa ett sakerhetskort fran armen, eftersom det officiellt fortfarande ar krig i norra uganda. men i verkligheten ar det inte sa mycket krig, regeringen vet bara inte var dom ska gora av alla soldater, som skulle bli officiellt arbetslosa utan kriget. sakerhetskortet far du fran en liten lojtnant med storhetsvansinne bakom ett stort skrivbord pa ett litet svettigt kontor. lojtnanten staller en massa halvdumma fragor som liksom ska leda fram till att du ska erkanna att du egentligen ar en spion fran nat stort nyhetsforetag som ska salja ut ugandiska regeringen och vittna om regeringsarmens overgrepp pa civila. fyrtio minuter senare gar man darifran med sitt sakerhetskort och lojtnanten sitter kvar pa kontoret med sitt storhetsvansinne.

nummer tre pa listan blir nog att ta en pizza pa speke hotel.

konsten att overleva nairobi

konsten att overleva nairobi ar konsten att vegetera pa en balkong med

'a cold tusker, please'

och utsikt over en val traffikerad korsning

det ar ocksa konsten att kla sej ratt med skjorta och langbyxor och uttrakad uppsyn, samt att med ett vanligt men bestamt NEJ! avfarda prostituerade, hustlers och fulla danskar

konsten att overleva nairobi ar att fara har ifran och den konsten ar den svaraste. alla vill bort och alla bussar ar darfor fullbokade dom narmaste tre dagarna och da blir konsten att inte forbanna det dyra flyget mellan nairobi och kampala.

konsten blir da istallet att fylla dagarna med projekt; att trycka upp visitkort, spela in boner i mosken och lasa dikter pa ett spoken word-event (som fetkickar alla stockholms dylika).

konsten att overleva nairobi kan vara konsten att inte langta for mycket efter flickan som du nyss kanske traffat dar hemma och som smugglat ner ett foto pa sej sjalv i din planbok och som du inte kan lata bli att titta pa.

hela tiden.

konsten att packa afrikaväskan

före

efter

afrikaresor börjar som många andra resor, i en anonym lägenhet i bromma, så gör även denna resa. och lägg väl märket till hur denna brommalägenhet är tömd på sitt innehåll.

konsten att packa väskan är konsten att inte samtidigt packa ner ditt övriga liv. i samband med min resa gick jag bananas och bestämde mej för att göra mej av med min lägenhet.

detta var en bra idé på många sätt, men på andra sätt ledde det till att jag inte riktigt visste i vilken ordning jag skulle packa vad.

och det hela blev ett evigt upp- och nedpackande, ur och i bananlådor och fjällrävenryggsäckar.

nu

ar i ett toksvettigt nairobi och funderar pa hur mitt forsta blogginlagg ska avslutas. men eftersom varmen tar - och tjugotimmarsresan igar tog - sin tull avslutar jag kort och gott med: this was it