grejen med dom svarta

Jag var hos doktorn igar.

Hade fatt nat konstigt bett i handflatan och hela underarmen reagerade med roda streck som stralade ut fran bettet. Eftersom det kunde varit blodforgiftning tankte jag att det var bast att ga till en lakare (Eller mamma tyckte att jag skulle gora det, omedelbart, nar jag ringde och fragade vad det kunde vara. Och eftersom jag ar en vuxen man nu sa gor jag som mamma sajer.)

Lakarmottagningen var full av sjuka manniskor som behovde konsultatera en lakare; vuxna, barn, manga barn, och gamla, ocksa manga gamla. Men eftersom killen i hatt och skagg var vit, sa fick han ga fore i kon. Och konsultationen var gratis. Lakaren skrev ut ett recept pa nat som skulle mildra reaktionen. Eller ja, han kladdade ner nat pa baksidan av en pappersbit som anvants fem ganger innan som recept.

Apoteket var fullt av sjuka manniskor som behovde fa ut sin medicin; vuxna, barn, manga barn, och gamla, ocksa manga gamla. Men eftersom killen i hatt var vit var det helt okej att tranga sej fore honom i kon. Det fanns inte ens nagon ko, apotekaren betjanade bara den som rakade vara starkast och snabbast; minst sjuk alltsa.

Rasismen ar en egendomlig foreteelse. Men vanligtvis som medlem i en majoritet hemma, kanns det lite sunt att bli utsatt for den.

Framst ar vita betraktade som svagare. Vita kakar piller mot allt: huvudvark, mensvark, baksmallor, malaria, vitaminbrist, vatskebrist och depression. Dessutom har vi en massa oljor och kramer som vi gnider in oss i konstant, av miljoner anledningar antagligen. Eller bara mot den cancerogena solen. I varmen blir vi trotta och loja, och nar det blaser upp mot kvallningen tar vi pa oss tjocka trojor och byter barfotasandalerna mot strumpor och skor.

Var hud ar betraktad som mjukare. Mest for att den ser mjukare ut antar jag, men nar jag dyker upp med miljoner myggbett kan jag liksom inte satta emot. Jag far alltid flest myggbett. Vet inte varfor. Om det finns en tavling sa hor av er till mej, for jag skulle latt vinna den.

Vita ar miljonarer ocksa. Och det ar vi ju, speciellt vi som reser hit. Jag menar, eftersom jag maste betala en avgift till visa varje gang jag tar ut cash i automaten, sa tar jag aldrig ut mindre an 500 000 ugandiska shillings. Ja, en halv miljon (ca 2000 svenska balubas). Sa man far manga vanner har. Folk som berattar om en syster som nyss dott och behover begravas och vakas over i tre dagar av hela familjen (hela familjen innebar i svenska matt matt hela slakten), och det kostar ju pa. Nan annan har en sjuk fru, och eftersom uganda ar en nyliberal drom ar sjukvarden privatiserad och lojligt dyr. En gang forsokte jag uppvigla nar en man ville fa en slant for att kunna aka hem till sin familj ute i byn over helgen. Jag pekade pa en av dom stora, riktigt stora jeeparna som cruisar stadens gator. Och jag forklarade att jag aldrig skulle kunna ha rad med en san bil. Verkligen aldrig. Inte med min utbildning och ofasta inkomst. Men jag mottes av en undrande blick. Jo, forklarade jag, ar det inte battre att du ber nan av dina extremt rika landsman om support istallet, eller varfor inte sla naven i bordet hos chefen och avkrava att faktiskt fa ut dom senaste manadernas innestaende lon? Blicken blev inte mer forstaende. Och ja, jag vet, eftersom detta ar en nyliberals vataste drom, sa gar det inte att sla naven i bordet hos chefen, for da har man ingen chef och inget jobb alls kvar.

Men nanstans maste det ju borja.

Tycker jag.

Ja, man tycker en massa har. Som vit. Som vit har man alltid losningarna pa alla problem; dom daliga vagarna, den kassa utbildningen, dom icke existerande koerna pa apoteket och till och med pa det ostafrikanska uttalet av engelska ord. For vi som kommer hit ar trots all var upplysthet, vara akademiska poang, var medmansklighet och valvilja, vi ar ocksa rasister. Pa ett eller annat satt. Vi kanske inte ar med i nat rasistiskt parti eller nan rasistisk organisation (forut om EU da), men vi tanker fan ta mej pa samma satt allihop.

Afrikanerna tycker dom vita ar dumma i huvet. Och vitingarna tycker definitivt att dom svarta ar dumma i huvet, oavsett den lokala pojkvannen eller flickvannen, oavsett upplysheten, utbildningen, medmanskligheten eller den kristna 'alska din nasta'-mission.

Basta halsningar fran

Blatteland

Grejen med jobbet

Okej, tiden gar.

Efter tva outhardliga veckor har det antligen bestamt sej for att regna lite. Hettan var smartsam, dammet kvavande och natterna alldeles plaskblota. Kapucsinski skrev om den afrikanska natten i reportagesamligen Fotbollskriget. Om hur den afrikanska natten straffar alla som spottar i glaset. Det finns bara ett satt att sova; att vara medvetslos. Och eftersom jag inte vill supa sa har jag inte sovit en hel natt pa ungefar tva veckor. Inatt bestamde sej vadergudarna for att bista dom svaga och det regnade hela natten. Jag sov som en stock.

Vad ar foresten 'Det' i 'Det regnar'?

Problemet med regnet ar dock att fargerna forandras. Allt gar fran en vacker och gyllenrod ton, utblekt och dallrande, till helt mattade, djupgrona och morkroda farger. Det blir ju inga snygga bilder av det. Forhoppnignsvis kan en begavad gradare hemma fixa det fula och gora det snyggt.

Ett annat problem med regnet ar att man maste akta sej for vart man gar om ovadret hanger i luften. Igar gick jag bara tvars over gatan for att kopa telefon-credits, max 15 meter fran mitt hotell. Det holl pa att blasa upp sa jag anade vad som stundade, men jag hade ocksa ett viktigt sms att skicka till Europa. 'Jag hinner', tankte jag. Men jag hann inte. Jag fastnade en timme i den tva kvadratmeter stora kiosken. Och trangdes med fyra andra man som haft viktiga arenden just innan jordens undergang. Det gar liksom inte att korsa gatan, for det ar inte en gata langre. Det ar en meterdjup, rod och valdigt strom flod.

Sms:et till Europa gick anda inte fram...

Som vanligt har jag tagit med mej konstigheter. Storogda manniskor undrar vart jag ska med den mansstora dockan i kostym. Mina vanner far miljoner fragor fran publiken som vaxer for var minut. Runt om samlas folk som vill ha en del av kakan, ett par tusen shillings, ett visum till Sverige eller i alla fall en filmroll. Och den assisterande hotellchefen dar jag bor fick nastan sparken efter att ha staterat i filmen. Jag lyckades dock tala hotellagaren till ratta. 'Mr Mzee, det har ar ett drama, ingen dokumentar. Jag gor inget journalistiskt jobb, gud bevars'.

Men regnet satter ocksa stopp for filmandet. Det ar svart att skjuta scener i knadjup gyttja. Har jag tur kommer dom sista veckorna bli lika torra, spruckna och plagsamma, som dom som hittills passerat.

Guds frid.

Grejen med Afrika

Jag har spanat pa ett resetips lange nu.

Det borjade med grejen med trafiken, sen blev det grejen med varmen, grejen med alla manniskor, grejen med trafiken igen, grejen med 'eh?', grejen med 'the man with the key' och vart fan han gatt egentligen, grejen med alla manniskor, grejen med bodas i trafiken, grejen med hur blek jag egentligen ar, grejen med friterad potatis, och inte minst grejen med min mage och hur den egentligen uppskattar mitt resande.

Kaoset bestar. Det enda som egentligen ar annorlunda ar kanske jag. Inser sjalv hur nonchalant jag utsatter mej for saker som kan te sej egendomliga, som att kasta sej in bland bilarna pa Kampala Road, likt en kemikaze-passagerare bak pa en moped som antagligen aldrig fatt nat underhall, i hog hastighet, for det galler att komma forst vart man nu ska. Det ar liksom inte spannande langre, det ar vardag. Visserligen livsfarligt fortfarande, men inte spannande. Och det gor det val annu livsfarligare?

Vannerna i Gulu lever allihop. Det kanns tryggt eftersom det annars brukar vara ett eller annat franfall under min franvaro. Dom har producerat en kortfilm under hosten och det ar kul att saker ror pa sej. Vi snackar manusskrivande, skadespeleri och filmklippning. Inget jag ar bast pa, men det ar skoj att dela med sej. Det ar ocksa skoj att fa. Inser att man inte behover vara duktig. Slangde nyligen all dramaturgi jag nansin lart mej i papperskorgen och borjar om. Kanns friskt.

Nat som inte kanns friskt ar varmen. Pa Filippos klagade jag pa minusgraderna som all air condition gav. AC's ar inget som existerar pa hotell jag bor pa har. Vaknar med svettvat kudde, plus att mitt myggnar ar for litet, sa flera natter har jag vaknat med fotterna utanfor. Uppatna, kliande, svullna. Skulle ju vara tontigt att fa malaria pa grund av myggbett pa tarna. Ska man do ska det ju va tufft. Exempelvis guerillakrig. Men kriget ar slut nu. (Rebellerna drar runt i Centralafrikanska Republiken av nan anledning. Det fanns val inget att sno i Darfur, dar dom gjorde ett gastspel ett tag.)

Att kriget ar slut innebar ocksa att den parallella ekonomi, som vaxt upp pa grund av alla hjalparbetare, journalister, filmare (!), och religiosa amerikaner, borjar sina. Halvfardiga hotell pryder landskapet, konferenslokaler ekar tomma, igenslagna nattklubbar, och gymmet jag brukar ga till har fler hal i golvet, mitchmatchade hantlar och inga fungerande maskiner alls. Konstigt nog finns har ett genuint italienskt kaffehak, som saljer islatte och den grejen, for dom som dricker det. Det ar barar vitingar som hanger dar. Jag nojer mej med instant coffee till frukost pa Hotel Kakanyero, som jag alltid gjort nar jag ar har.

Sen kan man ju jobba lite extra nar man anda ar har. Har paborjat kaosprojekt nummer fyra for i ar. Kan inte lata bli. Hade jag inte vetat battre hade jag trott att jag ar en workoholic, men det ar ju omojligt med mina zigenargener. Jag far kalla det for att leka istallet. (Lekoholist?) Aker boda runt i landskapet och filmar med min sunkiga stillbildskamera. Jag maste ta mej tid till att komplettera grejer till forra arets projekt ocksa. Aaah! Stress i bushen.

Har sagt forr att jag nog ska sitta still ett tag efter det har. En kort tur till Paris i maj, sen vill jag sitta still ett tag. Om jag inte fastnar i Paris. Har fatt hotbrev som diskuterar kring den mojligheten.

God tur, och sana saker.

Med jet lag – för det är mitt jobb

sleepless in buared.

kapten ar redo att flyga.
dansk lunch, pa kastrup.

en nitisk javla fransos har rattat menyn (och jag har ju sagt forut att jag tycker att fransoser ar pretentiosa trakmansar...)

hong kong konst.

hong kong kost (notera hur den lange vitingen fick tva ol).

framme i filippos och manila hos min van sherad.

Jag bodde i Buared sista natten i Sverige. Självklart kan även en rutinerad resenär bli nervös och få sömnsvårigheter. Som jag fick. Sömnsvårigheter alltså. Sömnsvårigheter är aldrig bra, men jag har egentligen inget tips om hur man skall komma runt denna folksjukdom kallad resmage/resenerver, med mera. Jag roade mej istället med att se film och skriva. Sånt gör ju jag, alltid, ju.

Mamma körde mej till flyget. Sånt gör mammor, speciellt för deras snart trettio år gamla söner. Sönerna kommer ju alltid vara söner, och så vidare. Men jag drar gränsen vid att hon får tvätta mina kläder och laga min mat, eftersom jag ju inte är en italienare, ju.

Det första jag förstod på sas-flyget var att piloten var dansk. Jag menar, danskar, världen största njutningsmänniskor, och om jag ska flyga vill jag inte att piloten ska vara en njutningsmänniska. Jag vill att piloten ska vara en pliktmänniska, en arbetsmyra, som lägger sej i tid och gör sin pilates. Dessutom är sas det snålaste flygbolaget i världen. Och det är ju inte konstigt att dom inte bjuder ens på kaffe, när dom måste betala en dansk som säkert vill ha betalt i danska kronor. Bättre hade det då varit med en luthersk, underbetald svensk, ju.

På Hong Kong Airport hade alla toaletter en liten vithårig gubbe som städade. Jag dricksade vid varje toabesök som sej bör. Jag var i Hong Kong i sex timmar och det blev ju ett antal toabesök under den tiden, på grund av alla kinesiska öl, om inte annat. Och ett antal Hong Kong-dollars senare insåg jag att det var samma vithåriga gubbe som jobbade på alla toaletterna, han bara gick runt. Dessutom försökte han tydligen pricka in mina toabesök så att han kunde få dricks, den beräknande jäveln. Sen berättade min kollega, Sherad, att det inte är brukligt att dricksa toakillen i Asien. Det är tydligen en europeisk grej. Men om man kan utnyttja den vite killen i skägg, så utnyttjar man ju honom, ju.

konsten att bekanta sej med rosewood

det här är mitt sista resetips för den här gången. resan är nämligen abrupt avslutad, precis som sist jag reste till afrika.

min bror kom till nairobi som planerat och jag mötte upp honom på jomo kenyatta international airport. samma dag begick vi förstaklass på tåget till indiska oceanen. indiska oceanen var fino och jag gjorde såna där saker som jag sällan gjort i afrika förr. relaxade, snorklade och dom grejerna. jag har alltså sett clownfiskar, barracudor och lejonfiskar in real life. det var en cool upplevelse, i ordets rätta bemärkelse. barracudan var lite läskig dock när den attackerade och så, men jag överlevde djurlivet.

vi begick således förstaklass tillbaka till nairobi efter en dryg vecka vid kusten. (det var för övrigt en jävligt svart och ironisk upplevelse när en av alla de beach boys, som hänger på stranden och kränger skit till turister, kom fram till oss halvt ihjälsvulten och med hepatitgula ögonvitor, och sa 'welcome to paradise'.)

tågresan tar drygt tolv timmar, och oftast längre tid eftersom det är afrika och inget funkar. bror och jag delade kupé och på natten vaknade jag av ett trängande behov i blåsan. jag drog på mej byxor och sprang ut i korridoren, där jag upptäckte att tåget stod still. en fullkomligt klar fullmåne sken över savannen. vi väntade väl in ett annat tåg eller nåt sånt. utanför toletten stod tre tågpoliser, såna där uniformerade typer som åker med tågen och ska bevara säkerhet och ordning. dom bad mej i alla fall att följa med av tåget. jag sa att jag bara skulle gå på toaletten. då lyfte dom av mej från tåget och började slå sönder mej med sina batonger.

dom kenyanska polisbatongerna är av rosewood, ett av världens hårdaste träslag. läkaren i nairobi som sydde ihop mej sa att 'ja, sån är ju polisen här, och det var ju tur att dom inte spräckte skallen på dej i alla fall'.

när dom hade misshandlat klart mej tog dom alla pengar som jag hade i fickorna. bror vaknade när jag kom tillbaka och lite lätt chockade somnade vi till tågets dunkande, när det väl började rulla igen.

på morgonen knackade det på dörren. då var det polisen, nu i civila kläder, som ville ha lite socker för att dom inte skulle ringa nairobi och anmäla mej, för jag vet inte vad. eftersom vi inte ville ha en patrull väntandes i nairobi fick vi helt sonika pynta igen.

vi kom fram till nairobi och stack, fort som fan, från stationen. vi ville ju inte riskera att snuten skulle vilja ha ytterligare socker för nåt. det var ett par dystra dagar i nairobi innan bror for hem. när han väl hade farit kände jag verkligen hur ohållbart det skulle va för mej att hänga runt i nairobi innan alex skulle komma. jag hade nog inte klarat av det helt enkelt. så jag ringde sos international och fick en biljett hem samma dag. jag tror handläggarna på sos international snart kommer skicka rabattkuponger till mej. nåt i stil med 'bli misshandlad i afrika tre gånger och få den fjärde hemresan gratis'.

nu begår jag västkusten och slickar mina sår.

konsten att regissera

faktumet att jag inte kan lagga upp bilder stor mej just nu. under hela inspelningen har innocent, 12 ar, som spelar en av huvudkaraktarerna, haft min digitalkamera. och jag kan ju saja att han har tagit bilder som jag aldrig skulle kunnat ta. pa alla andra. dar dom ar avslappnade och roliga. sa fort jag plockar fram kameran stelnar alla till och blir nervosa over att prestera infor vitingen.

inspelningen har handlat mycket om att vanta. dock inte pa skadespelare och crew den har gangen. jag var oerhort tydlig med hur jag skulle reagera om folk kom sent. sa det har ingen gjort. jag tror jag skramde skiten ur dom. daremot har jag vantat pa regn. det ar nog inte en smart ide egentligen att film i uganda under de 'blota manaderna', som det kallas har. men att filma under de 'torra manaderna' hade inneburit en langsam och plagsam dod. det har varit valdigt jobbigt som det varit att sta under solen och forsoka koncentrera sej pa vad som hander framfor kameran, samtidigt som huden brinner. jag ar just nu bonnebrannan personifierad. min bror kommer skratta gott nar han kommer.

jag har ocksa vantat pa myndigheter. tack vare auktoriteter har jag varit tvungen att tanka om flera scener. vilket pa manga satt varit bra. jag tror i regel pa impuls och att ga pa ens forsta ide, men flera av mina scener har blivit battre av att jag fatt skit av polis och militar. till exempel blev vi utsparkade fran tagstationen av en galen polisofficer. vi hade tillstand fran den lokale ordforanden. ett speciellt system man har har i uganda, med ett stort natverk av lokala ordforanden, typ borgmastare for alla stadsdelar och byar, samt en javla massa radgivare. men polisen tyckte inte att vart tillstand var nog. sjalvklart ville han ha en liten muta, och jag hade garna mutat honom for att fa ta en sista tagning (vi var namligen nastan klara redan nar han dok upp). men han var alldeles for dum for att nagonsin komma fram till den punkt da jag kunde ge honom lite socker. han ville liksom inte lyssna. sa vi fick packa ihop. och jag ber till gudarna att de tagningar jag hade hunnit fa dittills kommer vara nog.

annars tvingade militaren mej att byta inspelningsplats ett par ganger. och det blev nog battre, faktiskt. en positiv sak med att filma i en region dar det inte varit fred i mer an max ett ar.

att arbeta ihop med tadej har varit fantastiskt. slovenen ar ju dokumentarfotograf i grunden och jag tror att hans oga i kombination med ett valplanerat bildmanus och varit en mycket intressant kombination. han ar van vid att ta schyssta bilder med bara nagon hundradels betanketid. nu hade han en vecka pa sej att titta igenom bildmanus, och vi satt manga kvallar och diskuterade igenom alla tagningar, bild for bild.

men jag befinner mej i den gamla vanliga situationen idag. du vet: tank om allt ar skit och jag inte vet vad jag sysslar med, vad gor jag da?

just nu ar jag tillbaka pa backpacker's i kampala och ror mej ikvall vidare till kenya, medelst flyg. bussturen tar man inte for manga ganger under ett ar. i nairobi ska jag omedelbart hamta ut och bekrafta min tagbokning till kusten. alla nummer jag fick till tagbokningen fungerade inte. sa jag fragade en danska vid namn josefine, som jag sprang pa i uganda, om hon kunde boka biljetterna at mej nar hon passerade nairobi pa hemvagen. det kunde hon. hon har sms:at och sagt att allt gick fino. men arligt talat tror jag inte pa sana saker som tur langre. jag tror pa att bokningen fungerade i den stund da jag star med biljetterna i handen.

min bror och jag ska fara forsta klass, med egen kupe och 'all inclucive' for endast $US50, hela vagen till mombasa och indiska oceanen.

konsten att tänka till

det slog mej att jag ju kan ta med mej min resedator till internetcaféet och koppla upp. så istället för att sitta och svettas framför en dator med engelskt tangentbord, svettas jag framför ett svenskt. kanske lite mer lättläst i alla fall.

helgen passerade och med den ett försök till att vara lite ledig, innan inspelningsveckan. att vara ledig är en konst i sej. något jag har väldigt svårt för. kanske för att jag börjar tänka när jag inte sysselsätter mej. och i lördags började jag tänka. och jag tänkte på kommande projekt, och det är väldigt dumt när jag ju nu har ett pågående projekt. jag blev lite stressad och fick lugna mej med att göra en lista. listor är bra. och dåliga. med en lista kan man se vad man har hunnit göra. men också vad som finns kvar. jag fick till en ganska lång lista. försöker låta bli att tänka mer på den. under den kommande veckan.

och inspelningsveckan är alltså här nu. en inspelningsvecka börjar inte nödvändigtvis med inspelning, som många dödliga tror. inspelningsveckan börjar med mer och fler förberedelser. min fotograf tadej zindarcic, som kom till uganda i fredags, och som kommer till gulu idag, blev förskräckt när han hörde att vi inte ska börja filma innan onsdag. han är nitisk och ambitiös och vill dra igång omedelbart. 'men tadej', sa jag. 'först måste ju du och jag synka'. det hade han tänkt på, men inte så mycket egentligen. han blev glad att han nu får två dagar att synka innan inspelning.

dom andra jag ska synka med är erick och innocent. vi synkar ganska bra, men på repet i fredags var dom lite loja och jag förstod inte varför, och blev lite frustrerad. jag diskuterade det med geoffrey som sa att dom kanske inte ätit nåt den dagen. 'javisst, fan! jag är ju i afrika...' och skrev om vårt schema till att börja alla dagar med frukost/lunch.

nåt annat typiskt afrikanskt är solen. solen värmer och bränner. och kommer skapa en hel del fotografiska problem. om man exponerar mot himlen kommer inga ansikten synas i dom skarpa kontrasterna. och om man exponerar mot anisktena, så kommer himlen bränna ut hela bilden. (ett fotografiskt experiment jag testat i tidigare kortfilm, men som inte passar den här.) jaja, jag har ju några nätter kvar innan onsdag, som jag kan ligga sömnlös på.

på tisdag redan far jag vidare, så jag har inte sådär jättemycket tid att lösa eventuella problem på. anledningen till att det blivit tajt i schemat är för att min storebror lajjade till livet lite och beställde en flygbiljett till afrika. 'jag kommer till nairobi den femte, så du måste komma och möta mej!' det blir hans första gång tillbaka på den röda jorden, under den brännande solen, på typ femton år.

sen kommer alex då. och allvaret drar igång igen. men jag skulle ju inte tänka på kommande, under pågående...