Grejen med Afrika

Jag har spanat pa ett resetips lange nu.

Det borjade med grejen med trafiken, sen blev det grejen med varmen, grejen med alla manniskor, grejen med trafiken igen, grejen med 'eh?', grejen med 'the man with the key' och vart fan han gatt egentligen, grejen med alla manniskor, grejen med bodas i trafiken, grejen med hur blek jag egentligen ar, grejen med friterad potatis, och inte minst grejen med min mage och hur den egentligen uppskattar mitt resande.

Kaoset bestar. Det enda som egentligen ar annorlunda ar kanske jag. Inser sjalv hur nonchalant jag utsatter mej for saker som kan te sej egendomliga, som att kasta sej in bland bilarna pa Kampala Road, likt en kemikaze-passagerare bak pa en moped som antagligen aldrig fatt nat underhall, i hog hastighet, for det galler att komma forst vart man nu ska. Det ar liksom inte spannande langre, det ar vardag. Visserligen livsfarligt fortfarande, men inte spannande. Och det gor det val annu livsfarligare?

Vannerna i Gulu lever allihop. Det kanns tryggt eftersom det annars brukar vara ett eller annat franfall under min franvaro. Dom har producerat en kortfilm under hosten och det ar kul att saker ror pa sej. Vi snackar manusskrivande, skadespeleri och filmklippning. Inget jag ar bast pa, men det ar skoj att dela med sej. Det ar ocksa skoj att fa. Inser att man inte behover vara duktig. Slangde nyligen all dramaturgi jag nansin lart mej i papperskorgen och borjar om. Kanns friskt.

Nat som inte kanns friskt ar varmen. Pa Filippos klagade jag pa minusgraderna som all air condition gav. AC's ar inget som existerar pa hotell jag bor pa har. Vaknar med svettvat kudde, plus att mitt myggnar ar for litet, sa flera natter har jag vaknat med fotterna utanfor. Uppatna, kliande, svullna. Skulle ju vara tontigt att fa malaria pa grund av myggbett pa tarna. Ska man do ska det ju va tufft. Exempelvis guerillakrig. Men kriget ar slut nu. (Rebellerna drar runt i Centralafrikanska Republiken av nan anledning. Det fanns val inget att sno i Darfur, dar dom gjorde ett gastspel ett tag.)

Att kriget ar slut innebar ocksa att den parallella ekonomi, som vaxt upp pa grund av alla hjalparbetare, journalister, filmare (!), och religiosa amerikaner, borjar sina. Halvfardiga hotell pryder landskapet, konferenslokaler ekar tomma, igenslagna nattklubbar, och gymmet jag brukar ga till har fler hal i golvet, mitchmatchade hantlar och inga fungerande maskiner alls. Konstigt nog finns har ett genuint italienskt kaffehak, som saljer islatte och den grejen, for dom som dricker det. Det ar barar vitingar som hanger dar. Jag nojer mej med instant coffee till frukost pa Hotel Kakanyero, som jag alltid gjort nar jag ar har.

Sen kan man ju jobba lite extra nar man anda ar har. Har paborjat kaosprojekt nummer fyra for i ar. Kan inte lata bli. Hade jag inte vetat battre hade jag trott att jag ar en workoholic, men det ar ju omojligt med mina zigenargener. Jag far kalla det for att leka istallet. (Lekoholist?) Aker boda runt i landskapet och filmar med min sunkiga stillbildskamera. Jag maste ta mej tid till att komplettera grejer till forra arets projekt ocksa. Aaah! Stress i bushen.

Har sagt forr att jag nog ska sitta still ett tag efter det har. En kort tur till Paris i maj, sen vill jag sitta still ett tag. Om jag inte fastnar i Paris. Har fatt hotbrev som diskuterar kring den mojligheten.

God tur, och sana saker.