grejen med dom svarta

Jag var hos doktorn igar.

Hade fatt nat konstigt bett i handflatan och hela underarmen reagerade med roda streck som stralade ut fran bettet. Eftersom det kunde varit blodforgiftning tankte jag att det var bast att ga till en lakare (Eller mamma tyckte att jag skulle gora det, omedelbart, nar jag ringde och fragade vad det kunde vara. Och eftersom jag ar en vuxen man nu sa gor jag som mamma sajer.)

Lakarmottagningen var full av sjuka manniskor som behovde konsultatera en lakare; vuxna, barn, manga barn, och gamla, ocksa manga gamla. Men eftersom killen i hatt och skagg var vit, sa fick han ga fore i kon. Och konsultationen var gratis. Lakaren skrev ut ett recept pa nat som skulle mildra reaktionen. Eller ja, han kladdade ner nat pa baksidan av en pappersbit som anvants fem ganger innan som recept.

Apoteket var fullt av sjuka manniskor som behovde fa ut sin medicin; vuxna, barn, manga barn, och gamla, ocksa manga gamla. Men eftersom killen i hatt var vit var det helt okej att tranga sej fore honom i kon. Det fanns inte ens nagon ko, apotekaren betjanade bara den som rakade vara starkast och snabbast; minst sjuk alltsa.

Rasismen ar en egendomlig foreteelse. Men vanligtvis som medlem i en majoritet hemma, kanns det lite sunt att bli utsatt for den.

Framst ar vita betraktade som svagare. Vita kakar piller mot allt: huvudvark, mensvark, baksmallor, malaria, vitaminbrist, vatskebrist och depression. Dessutom har vi en massa oljor och kramer som vi gnider in oss i konstant, av miljoner anledningar antagligen. Eller bara mot den cancerogena solen. I varmen blir vi trotta och loja, och nar det blaser upp mot kvallningen tar vi pa oss tjocka trojor och byter barfotasandalerna mot strumpor och skor.

Var hud ar betraktad som mjukare. Mest for att den ser mjukare ut antar jag, men nar jag dyker upp med miljoner myggbett kan jag liksom inte satta emot. Jag far alltid flest myggbett. Vet inte varfor. Om det finns en tavling sa hor av er till mej, for jag skulle latt vinna den.

Vita ar miljonarer ocksa. Och det ar vi ju, speciellt vi som reser hit. Jag menar, eftersom jag maste betala en avgift till visa varje gang jag tar ut cash i automaten, sa tar jag aldrig ut mindre an 500 000 ugandiska shillings. Ja, en halv miljon (ca 2000 svenska balubas). Sa man far manga vanner har. Folk som berattar om en syster som nyss dott och behover begravas och vakas over i tre dagar av hela familjen (hela familjen innebar i svenska matt matt hela slakten), och det kostar ju pa. Nan annan har en sjuk fru, och eftersom uganda ar en nyliberal drom ar sjukvarden privatiserad och lojligt dyr. En gang forsokte jag uppvigla nar en man ville fa en slant for att kunna aka hem till sin familj ute i byn over helgen. Jag pekade pa en av dom stora, riktigt stora jeeparna som cruisar stadens gator. Och jag forklarade att jag aldrig skulle kunna ha rad med en san bil. Verkligen aldrig. Inte med min utbildning och ofasta inkomst. Men jag mottes av en undrande blick. Jo, forklarade jag, ar det inte battre att du ber nan av dina extremt rika landsman om support istallet, eller varfor inte sla naven i bordet hos chefen och avkrava att faktiskt fa ut dom senaste manadernas innestaende lon? Blicken blev inte mer forstaende. Och ja, jag vet, eftersom detta ar en nyliberals vataste drom, sa gar det inte att sla naven i bordet hos chefen, for da har man ingen chef och inget jobb alls kvar.

Men nanstans maste det ju borja.

Tycker jag.

Ja, man tycker en massa har. Som vit. Som vit har man alltid losningarna pa alla problem; dom daliga vagarna, den kassa utbildningen, dom icke existerande koerna pa apoteket och till och med pa det ostafrikanska uttalet av engelska ord. For vi som kommer hit ar trots all var upplysthet, vara akademiska poang, var medmansklighet och valvilja, vi ar ocksa rasister. Pa ett eller annat satt. Vi kanske inte ar med i nat rasistiskt parti eller nan rasistisk organisation (forut om EU da), men vi tanker fan ta mej pa samma satt allihop.

Afrikanerna tycker dom vita ar dumma i huvet. Och vitingarna tycker definitivt att dom svarta ar dumma i huvet, oavsett den lokala pojkvannen eller flickvannen, oavsett upplysheten, utbildningen, medmanskligheten eller den kristna 'alska din nasta'-mission.

Basta halsningar fran

Blatteland

Grejen med jobbet

Okej, tiden gar.

Efter tva outhardliga veckor har det antligen bestamt sej for att regna lite. Hettan var smartsam, dammet kvavande och natterna alldeles plaskblota. Kapucsinski skrev om den afrikanska natten i reportagesamligen Fotbollskriget. Om hur den afrikanska natten straffar alla som spottar i glaset. Det finns bara ett satt att sova; att vara medvetslos. Och eftersom jag inte vill supa sa har jag inte sovit en hel natt pa ungefar tva veckor. Inatt bestamde sej vadergudarna for att bista dom svaga och det regnade hela natten. Jag sov som en stock.

Vad ar foresten 'Det' i 'Det regnar'?

Problemet med regnet ar dock att fargerna forandras. Allt gar fran en vacker och gyllenrod ton, utblekt och dallrande, till helt mattade, djupgrona och morkroda farger. Det blir ju inga snygga bilder av det. Forhoppnignsvis kan en begavad gradare hemma fixa det fula och gora det snyggt.

Ett annat problem med regnet ar att man maste akta sej for vart man gar om ovadret hanger i luften. Igar gick jag bara tvars over gatan for att kopa telefon-credits, max 15 meter fran mitt hotell. Det holl pa att blasa upp sa jag anade vad som stundade, men jag hade ocksa ett viktigt sms att skicka till Europa. 'Jag hinner', tankte jag. Men jag hann inte. Jag fastnade en timme i den tva kvadratmeter stora kiosken. Och trangdes med fyra andra man som haft viktiga arenden just innan jordens undergang. Det gar liksom inte att korsa gatan, for det ar inte en gata langre. Det ar en meterdjup, rod och valdigt strom flod.

Sms:et till Europa gick anda inte fram...

Som vanligt har jag tagit med mej konstigheter. Storogda manniskor undrar vart jag ska med den mansstora dockan i kostym. Mina vanner far miljoner fragor fran publiken som vaxer for var minut. Runt om samlas folk som vill ha en del av kakan, ett par tusen shillings, ett visum till Sverige eller i alla fall en filmroll. Och den assisterande hotellchefen dar jag bor fick nastan sparken efter att ha staterat i filmen. Jag lyckades dock tala hotellagaren till ratta. 'Mr Mzee, det har ar ett drama, ingen dokumentar. Jag gor inget journalistiskt jobb, gud bevars'.

Men regnet satter ocksa stopp for filmandet. Det ar svart att skjuta scener i knadjup gyttja. Har jag tur kommer dom sista veckorna bli lika torra, spruckna och plagsamma, som dom som hittills passerat.

Guds frid.

Grejen med Afrika

Jag har spanat pa ett resetips lange nu.

Det borjade med grejen med trafiken, sen blev det grejen med varmen, grejen med alla manniskor, grejen med trafiken igen, grejen med 'eh?', grejen med 'the man with the key' och vart fan han gatt egentligen, grejen med alla manniskor, grejen med bodas i trafiken, grejen med hur blek jag egentligen ar, grejen med friterad potatis, och inte minst grejen med min mage och hur den egentligen uppskattar mitt resande.

Kaoset bestar. Det enda som egentligen ar annorlunda ar kanske jag. Inser sjalv hur nonchalant jag utsatter mej for saker som kan te sej egendomliga, som att kasta sej in bland bilarna pa Kampala Road, likt en kemikaze-passagerare bak pa en moped som antagligen aldrig fatt nat underhall, i hog hastighet, for det galler att komma forst vart man nu ska. Det ar liksom inte spannande langre, det ar vardag. Visserligen livsfarligt fortfarande, men inte spannande. Och det gor det val annu livsfarligare?

Vannerna i Gulu lever allihop. Det kanns tryggt eftersom det annars brukar vara ett eller annat franfall under min franvaro. Dom har producerat en kortfilm under hosten och det ar kul att saker ror pa sej. Vi snackar manusskrivande, skadespeleri och filmklippning. Inget jag ar bast pa, men det ar skoj att dela med sej. Det ar ocksa skoj att fa. Inser att man inte behover vara duktig. Slangde nyligen all dramaturgi jag nansin lart mej i papperskorgen och borjar om. Kanns friskt.

Nat som inte kanns friskt ar varmen. Pa Filippos klagade jag pa minusgraderna som all air condition gav. AC's ar inget som existerar pa hotell jag bor pa har. Vaknar med svettvat kudde, plus att mitt myggnar ar for litet, sa flera natter har jag vaknat med fotterna utanfor. Uppatna, kliande, svullna. Skulle ju vara tontigt att fa malaria pa grund av myggbett pa tarna. Ska man do ska det ju va tufft. Exempelvis guerillakrig. Men kriget ar slut nu. (Rebellerna drar runt i Centralafrikanska Republiken av nan anledning. Det fanns val inget att sno i Darfur, dar dom gjorde ett gastspel ett tag.)

Att kriget ar slut innebar ocksa att den parallella ekonomi, som vaxt upp pa grund av alla hjalparbetare, journalister, filmare (!), och religiosa amerikaner, borjar sina. Halvfardiga hotell pryder landskapet, konferenslokaler ekar tomma, igenslagna nattklubbar, och gymmet jag brukar ga till har fler hal i golvet, mitchmatchade hantlar och inga fungerande maskiner alls. Konstigt nog finns har ett genuint italienskt kaffehak, som saljer islatte och den grejen, for dom som dricker det. Det ar barar vitingar som hanger dar. Jag nojer mej med instant coffee till frukost pa Hotel Kakanyero, som jag alltid gjort nar jag ar har.

Sen kan man ju jobba lite extra nar man anda ar har. Har paborjat kaosprojekt nummer fyra for i ar. Kan inte lata bli. Hade jag inte vetat battre hade jag trott att jag ar en workoholic, men det ar ju omojligt med mina zigenargener. Jag far kalla det for att leka istallet. (Lekoholist?) Aker boda runt i landskapet och filmar med min sunkiga stillbildskamera. Jag maste ta mej tid till att komplettera grejer till forra arets projekt ocksa. Aaah! Stress i bushen.

Har sagt forr att jag nog ska sitta still ett tag efter det har. En kort tur till Paris i maj, sen vill jag sitta still ett tag. Om jag inte fastnar i Paris. Har fatt hotbrev som diskuterar kring den mojligheten.

God tur, och sana saker.