konsten att tänka till

det slog mej att jag ju kan ta med mej min resedator till internetcaféet och koppla upp. så istället för att sitta och svettas framför en dator med engelskt tangentbord, svettas jag framför ett svenskt. kanske lite mer lättläst i alla fall.

helgen passerade och med den ett försök till att vara lite ledig, innan inspelningsveckan. att vara ledig är en konst i sej. något jag har väldigt svårt för. kanske för att jag börjar tänka när jag inte sysselsätter mej. och i lördags började jag tänka. och jag tänkte på kommande projekt, och det är väldigt dumt när jag ju nu har ett pågående projekt. jag blev lite stressad och fick lugna mej med att göra en lista. listor är bra. och dåliga. med en lista kan man se vad man har hunnit göra. men också vad som finns kvar. jag fick till en ganska lång lista. försöker låta bli att tänka mer på den. under den kommande veckan.

och inspelningsveckan är alltså här nu. en inspelningsvecka börjar inte nödvändigtvis med inspelning, som många dödliga tror. inspelningsveckan börjar med mer och fler förberedelser. min fotograf tadej zindarcic, som kom till uganda i fredags, och som kommer till gulu idag, blev förskräckt när han hörde att vi inte ska börja filma innan onsdag. han är nitisk och ambitiös och vill dra igång omedelbart. 'men tadej', sa jag. 'först måste ju du och jag synka'. det hade han tänkt på, men inte så mycket egentligen. han blev glad att han nu får två dagar att synka innan inspelning.

dom andra jag ska synka med är erick och innocent. vi synkar ganska bra, men på repet i fredags var dom lite loja och jag förstod inte varför, och blev lite frustrerad. jag diskuterade det med geoffrey som sa att dom kanske inte ätit nåt den dagen. 'javisst, fan! jag är ju i afrika...' och skrev om vårt schema till att börja alla dagar med frukost/lunch.

nåt annat typiskt afrikanskt är solen. solen värmer och bränner. och kommer skapa en hel del fotografiska problem. om man exponerar mot himlen kommer inga ansikten synas i dom skarpa kontrasterna. och om man exponerar mot anisktena, så kommer himlen bränna ut hela bilden. (ett fotografiskt experiment jag testat i tidigare kortfilm, men som inte passar den här.) jaja, jag har ju några nätter kvar innan onsdag, som jag kan ligga sömnlös på.

på tisdag redan far jag vidare, så jag har inte sådär jättemycket tid att lösa eventuella problem på. anledningen till att det blivit tajt i schemat är för att min storebror lajjade till livet lite och beställde en flygbiljett till afrika. 'jag kommer till nairobi den femte, så du måste komma och möta mej!' det blir hans första gång tillbaka på den röda jorden, under den brännande solen, på typ femton år.

sen kommer alex då. och allvaret drar igång igen. men jag skulle ju inte tänka på kommande, under pågående...

konsten att vara tillbaka

tillbaka pa jobbet sen drygt en vecka. mycket har hant dom tre veckor jag inte bloggat pa, saklart. men gulu ar sej likt. och inspelningen kommer narmare med stormsteg, som man sajer.

under den senaste veckan har jag hunnit hitta alla inspelningsplatser och castat mina tva huvudkaraktarer. castingen ar roligast. ocksa i afrika. jag fick liksom ett forslag pa tva pojkar, och sa tog jag en boda till byn dar dom bor och efter en inte allt for lang stunds samtal fick dom jobbet. type casting ar mitt motto. (det syns inte minst pa mina tva senaste kortfilmer, varav en hade premiar pa gbg filmfestival i ar och en hittills bara ar inspelad...)

nu nar castingen ar avklarad har da repetitionerna borjat. mina skadespelare ar i tolvarsaldern. och nar det dyker upp en vit och skaggig regissor som haller pa med ett konstigt projekt, sa kan vem som helst bli nervos. sa i repetitionsarbetet maste jag nu huvudsakligen gora dom avslappnade med mej omkring sej. dessutom pratar vi mycket om manuset. jag har skrivit in en hel del 'suspension', som min regisass caroline sa. och det innebar att en hel del saker ar lamnade bortanfor alla forklaringar. men det ar ju viktigt att skadisarna har ett hum om vilka dom ar, kommer ifran, ar pavag, och sa vidare. sa vi snackar mycket just nu.

jag har ocksa forsokt fa bort alla krav pa prestation. men om den svenska skolan kan vara lite latt oinspirerande, sa ar ugandiskt utbildningssystem inte kant for att uppmuntra barn till fantasi och sjalvstandighet. auktoritet ar honnorsordet, precis som inom nagra svenska partier, utan att namna att det ar folkpartiet jag syftar pa. i vilket fall som helst har det varit svart att fa barnen att ga igang pa och fantisera kring karaktarerna som dom ska spela. dom var oerhort radda att saja fel, aven om jag gang pa gang envisades med att papeka att det inte fanns nagra ratt eller fel. jobbigast blev det nar caroline rakade ge ett forslag pa forklaring till filmens handling. da adopterade barnen det forslaget och det kravdes mycket overtalning for att dom skulle glomma vad hon sagt. men tre dagar senare ar alla i alla fall mer avslappnade med varanda. och barnen, erick och innocent som dom heter, borjar bli mer lekfulla infor det kommande arbetet.

sa jag ligger inte somnlos pa grund av skadespelarna. nu ligger jag somnlos pa grund av visuella losningar. min kare produktionsledare geoffrey lyckades forlagga dom komponenter jag hade haft med mej fran sverige som skulle anvandas for att bygga en dolly pa rals. det vill saja en inspelningsvagn for mjuka och fina kamerarorelser, for er som inte snackar snacket. sa en stund fick jag tanka om alla akningar som skulle goras i filmen. men geoffrey ar ju produktionsledare och har den uppfiningsrikedom som bara manniskor i ett u-land kan ha, och producerade ett haftigt hemmasnickrat alternativ. akningarna blir av.

manga andra bilder haller mej somnlos och latt pa tokighetens brant. det galler dromsekvenser, etableringar, och annat viktigt for en kortfilm som inte ska ha hela den svenska kortfilmsestetikens fulhet. vi far se. jag kommer antagligen hem med nat som ser precis ut som allt annat, som alla andra...

konsten att ata pocho

det gar inte.

(ugali i kenya, sakert nat annat i tanzania)

mjolgegga som kan vara antingen vitt eller brunt, jattebrunt.

men anda sa ska man prova. men tanken: 'att testa kan val inte skada?' har gett fler manniskor problem och blamarken an tankar som: 'jag ska bara ta en till' eller 'om man star upp och gor det, ar det ingen fara'.

konsten att ha feber

'det ar val sant man far rakna med om man ar i afrika mer an tjugofyra timmar', som min bror sa.

dehydration, som det heter pa engelska. foljden av allt for varma dagar samt slarv med vattendrickandet. dessutom glomde jag ta med mej vatskeersattningstabletter den har resan. dom ar varda sin vikt i guld har. for man kan dricka hur mycket vatten som helst, men om inte vattnet stannar i kroppen sarskilt lange, sa gor det ingen nytta. vatskeersattningen haller kvar vattnet, det ersatter det egentligen inte. salter som binder vattnet, och den grejen.

att ha feber ett dygn ensam pa ett hotellrum i afrika skrattar man inte at. istallet kanner man sej ganska liten och skor. jag sov inte mycket natten da febern satte igang. konsten att ha feberdrommar kraver nastan sitt egna resetips. jag lag mest och lyssnade pa en arg hund och vid femsnaret satte boneutroparen i den narliggande mosken igang. vanligtvis brukar det vara ett noje att vakna upp den korta minuten till den vackra sangen. men det var det inte den har natten. dessutom jobbade fel kille i minareten den natten, sa sangen var inte sa traffsaker.

nar staden vaknade vid sex pa morgonen och jag svettig och angestfylld vaknade upp till ljudet av stolar som drogs over kakelgolvet pa hotellets innergard, da ville jag do. sen mindes jag med ens att jag tagit med mej apotekets oronproppar. jag tror dessa raddade livet pa mej, eftersom de lyckades stanga ute en ratt hogljudd konferens. och jag sov gott hela dagen.

och ja, allt viktigt man ska ta med sej kommer fran apoteket; oronproppar, mygga, sololja, panodil, dimor(!), plaster, vatskeersattning. allt framlagt av en odmjuk apotekare dar hemma om man berattar vart man ska.

igar ville jag sjunga: 'lange leve monopolet!', nar oronpropparna var pa plats.

man kan ocksa ta med sej malariaprofylax, om man ar san. men det rekommenderas mest till sma flickor med flator. det mesta kan man annars vaccinera sej mot. och det man inte kan vaccinera sej mot skyddas bast av kondom, som billigast ocksa inhandlas pa apoteket.

runt fem pa eftermiddagen vaknade jag, hungrig. men utan matlust. tankte jag kanske skulle gora bast i att stoppa i mej nagot. salt och sant, som sagt. jag gick ut pa gatan och kopte ett paket kex. sen gick jag in till hotellbaren och bestallde tva kokta agg. jag fick vanta i en timme, lite drygt. och jag undrade vilken kock som behover en timme for att koka nagra agg. det basta var att det ena agget liksom maste ha legat over vattenytan, sa halva var geleaktigt. det andra agget hade helt klart kokat i en timme.

medan jag vantade satt den oroade receptionisten med mej vid bordet och ville vet hur jag madde, och sa vidare. i afrika ar feber nat man dor av, sa folk blir i allmanhet valdigt oroade. jag satt dar och berattade om att det inte var sa farligt, men att det komplicerade saker och ting, och att jag dessutom hade tankt aka till kampala for att fixa lite, och nu var tvungen att skjuta upp resan dit. efter ett tag upptackte jag att hon satt med lite uppsparrade ogon och sag oforstaende pa mej. da insag jag att jag suttit dar och pratat med henne pa svenska. da insag jag ocksa att febern inte riktigt var borta an, och att jag inte var tillbaka pa banan.

jag at mina agg. gick upp pa rummet. och sov gott hela natten. med mina oronproppar.