konsten att bekanta sej med rosewood

det här är mitt sista resetips för den här gången. resan är nämligen abrupt avslutad, precis som sist jag reste till afrika.

min bror kom till nairobi som planerat och jag mötte upp honom på jomo kenyatta international airport. samma dag begick vi förstaklass på tåget till indiska oceanen. indiska oceanen var fino och jag gjorde såna där saker som jag sällan gjort i afrika förr. relaxade, snorklade och dom grejerna. jag har alltså sett clownfiskar, barracudor och lejonfiskar in real life. det var en cool upplevelse, i ordets rätta bemärkelse. barracudan var lite läskig dock när den attackerade och så, men jag överlevde djurlivet.

vi begick således förstaklass tillbaka till nairobi efter en dryg vecka vid kusten. (det var för övrigt en jävligt svart och ironisk upplevelse när en av alla de beach boys, som hänger på stranden och kränger skit till turister, kom fram till oss halvt ihjälsvulten och med hepatitgula ögonvitor, och sa 'welcome to paradise'.)

tågresan tar drygt tolv timmar, och oftast längre tid eftersom det är afrika och inget funkar. bror och jag delade kupé och på natten vaknade jag av ett trängande behov i blåsan. jag drog på mej byxor och sprang ut i korridoren, där jag upptäckte att tåget stod still. en fullkomligt klar fullmåne sken över savannen. vi väntade väl in ett annat tåg eller nåt sånt. utanför toletten stod tre tågpoliser, såna där uniformerade typer som åker med tågen och ska bevara säkerhet och ordning. dom bad mej i alla fall att följa med av tåget. jag sa att jag bara skulle gå på toaletten. då lyfte dom av mej från tåget och började slå sönder mej med sina batonger.

dom kenyanska polisbatongerna är av rosewood, ett av världens hårdaste träslag. läkaren i nairobi som sydde ihop mej sa att 'ja, sån är ju polisen här, och det var ju tur att dom inte spräckte skallen på dej i alla fall'.

när dom hade misshandlat klart mej tog dom alla pengar som jag hade i fickorna. bror vaknade när jag kom tillbaka och lite lätt chockade somnade vi till tågets dunkande, när det väl började rulla igen.

på morgonen knackade det på dörren. då var det polisen, nu i civila kläder, som ville ha lite socker för att dom inte skulle ringa nairobi och anmäla mej, för jag vet inte vad. eftersom vi inte ville ha en patrull väntandes i nairobi fick vi helt sonika pynta igen.

vi kom fram till nairobi och stack, fort som fan, från stationen. vi ville ju inte riskera att snuten skulle vilja ha ytterligare socker för nåt. det var ett par dystra dagar i nairobi innan bror for hem. när han väl hade farit kände jag verkligen hur ohållbart det skulle va för mej att hänga runt i nairobi innan alex skulle komma. jag hade nog inte klarat av det helt enkelt. så jag ringde sos international och fick en biljett hem samma dag. jag tror handläggarna på sos international snart kommer skicka rabattkuponger till mej. nåt i stil med 'bli misshandlad i afrika tre gånger och få den fjärde hemresan gratis'.

nu begår jag västkusten och slickar mina sår.

konsten att regissera

faktumet att jag inte kan lagga upp bilder stor mej just nu. under hela inspelningen har innocent, 12 ar, som spelar en av huvudkaraktarerna, haft min digitalkamera. och jag kan ju saja att han har tagit bilder som jag aldrig skulle kunnat ta. pa alla andra. dar dom ar avslappnade och roliga. sa fort jag plockar fram kameran stelnar alla till och blir nervosa over att prestera infor vitingen.

inspelningen har handlat mycket om att vanta. dock inte pa skadespelare och crew den har gangen. jag var oerhort tydlig med hur jag skulle reagera om folk kom sent. sa det har ingen gjort. jag tror jag skramde skiten ur dom. daremot har jag vantat pa regn. det ar nog inte en smart ide egentligen att film i uganda under de 'blota manaderna', som det kallas har. men att filma under de 'torra manaderna' hade inneburit en langsam och plagsam dod. det har varit valdigt jobbigt som det varit att sta under solen och forsoka koncentrera sej pa vad som hander framfor kameran, samtidigt som huden brinner. jag ar just nu bonnebrannan personifierad. min bror kommer skratta gott nar han kommer.

jag har ocksa vantat pa myndigheter. tack vare auktoriteter har jag varit tvungen att tanka om flera scener. vilket pa manga satt varit bra. jag tror i regel pa impuls och att ga pa ens forsta ide, men flera av mina scener har blivit battre av att jag fatt skit av polis och militar. till exempel blev vi utsparkade fran tagstationen av en galen polisofficer. vi hade tillstand fran den lokale ordforanden. ett speciellt system man har har i uganda, med ett stort natverk av lokala ordforanden, typ borgmastare for alla stadsdelar och byar, samt en javla massa radgivare. men polisen tyckte inte att vart tillstand var nog. sjalvklart ville han ha en liten muta, och jag hade garna mutat honom for att fa ta en sista tagning (vi var namligen nastan klara redan nar han dok upp). men han var alldeles for dum for att nagonsin komma fram till den punkt da jag kunde ge honom lite socker. han ville liksom inte lyssna. sa vi fick packa ihop. och jag ber till gudarna att de tagningar jag hade hunnit fa dittills kommer vara nog.

annars tvingade militaren mej att byta inspelningsplats ett par ganger. och det blev nog battre, faktiskt. en positiv sak med att filma i en region dar det inte varit fred i mer an max ett ar.

att arbeta ihop med tadej har varit fantastiskt. slovenen ar ju dokumentarfotograf i grunden och jag tror att hans oga i kombination med ett valplanerat bildmanus och varit en mycket intressant kombination. han ar van vid att ta schyssta bilder med bara nagon hundradels betanketid. nu hade han en vecka pa sej att titta igenom bildmanus, och vi satt manga kvallar och diskuterade igenom alla tagningar, bild for bild.

men jag befinner mej i den gamla vanliga situationen idag. du vet: tank om allt ar skit och jag inte vet vad jag sysslar med, vad gor jag da?

just nu ar jag tillbaka pa backpacker's i kampala och ror mej ikvall vidare till kenya, medelst flyg. bussturen tar man inte for manga ganger under ett ar. i nairobi ska jag omedelbart hamta ut och bekrafta min tagbokning till kusten. alla nummer jag fick till tagbokningen fungerade inte. sa jag fragade en danska vid namn josefine, som jag sprang pa i uganda, om hon kunde boka biljetterna at mej nar hon passerade nairobi pa hemvagen. det kunde hon. hon har sms:at och sagt att allt gick fino. men arligt talat tror jag inte pa sana saker som tur langre. jag tror pa att bokningen fungerade i den stund da jag star med biljetterna i handen.

min bror och jag ska fara forsta klass, med egen kupe och 'all inclucive' for endast $US50, hela vagen till mombasa och indiska oceanen.